Bilingual and bi-cultural, is that a problem? (Part I)

27 04 2009

On Friday evening we participated in a French-Puerto Rican cultural event at the Alliance Francaise – a book written by a French author, Laurent LeMaitre, was being launched. We listened to the bilingual presentation of the book by the author himself, his wife – the translator from French to Spanish, and the father-in-law who runs the publishing company. Afterwards we mingled with Puerto Ricans and French people, and we made some new friends during the evening.

Bi-lingual street name
A bilingual street in Brussels – the name of the street means Street of the Fat Tower in French, but what does it mean in Flemish!?

The event made me think about us bilingual and bi-cultural couples… Every time I explain to people that my husband is Spanish, I get the question – which language do you speak together? This is especially puzzling for people who hear that we met in Brussels, a French-speaking city (officially bilingual, but not really). I always say But of course we speak English… but I guess that is just obvious to the two of us!!

Bi-lingual Brussels street name
Even proper names change in different languages – Jozef, Joseph, José, Josef…

At the event on Friday I spoke in French to two French girls married to Puerto Ricans and O talked in Spanish to a French guy married to a Puerto Rican woman; and of course the language issue came up! Both the two Puerto Ricans married to the French know how to speak French; but one couple speaks mostly Spanish at home and the other couple speaks mainly French. And we, the Swedish-Spanish couple, speak English at home, but we are slowly trying to introduce Spanish as well…

An ingenious way to solve the bi-lingual sign problem
One way of solving the bilingual street sign problem in Brussels!

First of all we all agreed that it is very difficult to change language as a couple – if you met in English / French / Spanish, you will probably continue speaking that language. This is clear in the example of the two French-Puerto Rican couples – the couple speaking French met in France, the Spanish-speaking couple met in Puerto Rico! O and I are different though as we, a Spaniard and a Swede, met in a third [bilingual] country with a third language (French), we speak a fourth language (English) and now live in a fifth country which is also bilingual! [I would probably need to make a diagram here]

A bi-lingual sign at the lift

One of the girls told me that she has a French-Swedish friend who lives with her Spanish boyfriend in Sweden (or it might have been a Spanish-Swede with a French, but nevermind!) and the couple speaks English together. The girl had complained about the language issue and said that it was very tiring to not speak her mother tongue[s] in the relationship and especially when having to speak a language that is not neither partner’s language. So, obviously the question to me was, is it a problem speaking a third language together? I answered that I have never felt that it has been a problem for O and I that we speak English in our relationship – not something that annoys / tires us, nor something that has caused misunderstandings. I overheard O telling the Puerto Rican husband of one of the girls that he thinks that my English is better than his, but that it is still not an issue in our relationship (that is another discussion which I will save for later).

Spain

Whether or not different mother tongues in a relationship becomes a language barrier depends most likely on the level of understanding and as well as on the personalities of the two persons! In a way it is more democratic to speak a third language, which is foreign to both partners. It can also be construed as unfair if one person learns to speak the other language but not vice-versa. However, I have never felt that way when it comes to my efforts of learning Spanish, and O’s almost inexistant Swedish. There are quite a big difference between having to learn Spanish, a world language and the only language my family-in-law speaks, and to learn Swedish, which is not really a useful language outside of Sweden and when English works pretty well inside of the country as well! I also believe that learning Spanish will be very useful for my future career, regardless of where we end up living.

Ale's rocks in Skåne, Sweden
Ale’s rocks (Ales stenar) – a viking settlement on the south coast of Skåne, Sweden

Not learning your partner’s mother tongue can nevertheless be interpreted as an unwillingness to get to know his / her culture and background. In our case I believe that O is showing a huge interest to adopt Swedish culture – eating Kalles Kaviar and Herrgårdsost (Swedish cheese), enjoying watching Swedish films, celebrate Midsummer’s eve and inviting friends to Adventsfika (Swedish celebration in December) and absolutely loving IKEA! He is interested in learning Swedish and I am sure that he will pick up quite a fair amount eventually.

This kind of questions is not just applicable to bilingual couples, but also any expat who lives in a foreign country – with or without a foreign language. Do you try to learn the new language or do you get by in English (or any other second language)? Do you expect people to be able to speak to you in the languages you know?

I have so many more thoughts on this matter and I haven’t even touched upon culture, but I will save it for Part II…

All the photos except the one of the Spanish map are from Brussels, a city which is officially bilingual (French & Flemish / Dutch).


Actions

Information

44 responses

27 04 2009
Taina

Guuuuud så intressant inlägg. Språk ska inte behöva vara ett problem i en relation även om man pratar olika språk. På något sätt har ju allt startat och det “språk” man använde ledde ju till en relation senare så det är väl bara att fortsätta med det eller utvecklas genom att lära sig varandras modersmål. Min svenska väninna har en fransk pojkvän, som bor i Holland. De pratar engelska med varandra. Nu har hon börjat plugga franska för att kunna kommunicera med hans släkt i Frankrike. hans engelska fungerar ju bra i Sverige. För deras del har språket aldrig varit ett hinder. Visst har det hänt att hon inte har funnit det rätta uttrycket men det har ju bara blivit skrattanfaller istället!
Ha en fin vecka och jag väntar på del 2😉
Kram

27 04 2009
petchie

Taina, kul att du gillade mitt inlägg! Det är mycket funderingar runt språk i och med att jag håller på att lära mig spanska, och talar franska varje vecka på Alliance Francaise…
Intressant att höra om din svenska väninna med fransk pojkvän i Holland – det är ju precis som O och jag – minst 3-4 olika språk inblandade (om de nu talar holländska dessutom!?) i förhållandet. Det kan ju bli lite komplicerat om man sedan får barn i ett tredje land dessutom…
Men jag tycker inte heller att det ska vara ett problem med olika språk i en relation – men jag vet att det är många som tycker det. Det + olika kulturer kan få en relation att brista och det har jag själv sett på nära håll. Jag funderar dock på varför t.ex O och jag inte har haft några lingvistiska eller kulturella problem i vårt förhållande… men det får bli mer diskussion i del II😀
Kram!

27 04 2009
annaluna

Det har aldrig varit en issue för mig… När jag var med puertoricanen, som jag träffade på Dominikanska Republiken, var det en självklarhet att prata engelska med varandra -antagligen för att det inte är modersmål för någon av oss. Att bara prata spanska blev liksom lite…orättvist, men vi körde ett helt år med BARA spanska ( i princip) för att jag ville det.

Min pojkvän nu pratar bara spanska hemma, men hans föräldrar har alltid pratat engelska med varann eftersom de träffades när båda bodde i London (mamman är halv-svensk halv-dansk, pappa spansk). När jag pratar med min killes pappa blandar vi engelska, spanska och svenska men det är inga problem. Jag pratar engelska varje dag på jobbet eftersom jag är lite sekreterare åt VD:n och han kan inte svenska. Sen är jag uppvuxen med sydamerikaner ju, och språk har alltid blandats hos mig. Jag var tillsammans i nästan 4 år med en algerian oxå och vi pratade bara engelska med varann första året tills jag fattade att han kunde en del svenska, och sen mixade vi – la in arabiska och franska ord (jag pratar INTE arabiska eller franska dock!!) och ibland flera dagar på raken på engelska…så jag vet inte, jag har alltid mixat massa språk sedan jag var liten och ser det som en självklarhet och en tillgång på samma gång . Pratar min kille och jag med varann är det ju på svenska, men när spanskan är bättre blir det spanska -vissa ord, fraser och talesätt är ju helt enkelt bättre på andra språk! Ju fler språk, ju rikare blir det!

JUST ja; min kusin som precis fått barn, den söta lilla Nerea, hon kommer prata svenska med barnet, pappan katalanska, och dem emellan ska de prata spanska och engelska😀 Yey!

27 04 2009
annaluna

Och som tillägg kan jag har större kulturella problem med en person från samma land än med en från ett annat…sådant sitter i personligheten, inte i orden.

27 04 2009
Ingabritt

Jätteintressant ämne! Så här är det för oss: När jag träffade min grekiske man så kunde ingen av oss den andres språk utan då kommunicerade vi på engelska. Efter ett par år flyttade han till Sverige och gick in stenhårt för att lära sej svenska och parallellt gick jag en kurs för att lära mej grekiska. Tror man kan säga att vi övergick till att tala svenska med varann efter att han varit ca 1 år i Sverige. När vi sen fick barn, så pratade vi var sitt språk till barnen KONSEKVENT, så de blev tvåspråkiga från början. Efter att vi flyttat till Grekland har vi fortsatt på samma sätt, dvs att prata svenska med varann men var sitt språk till barnen – och de byter också språk beroende på vem de talar till (grekiska till pappa och svenska till mamma samt grekiska sinsemellan). Nu kan jag minst lika mycket grekiska som min man kan svenska men vårt gemensamma språk fortsätter att vara svenska, det är helt enkelt ett val vi gjort. Ibland kan jag tänka mej att det verkar lite rörigt för en utomstående när maken och barnen byter språk hela tiden, men det funkar jättebra för oss,

27 04 2009
Anne

Jag instämmer med Tainas ord där, verkligen väldigt intressant och bra skrivet! Ett jättebra och mycket intressant inlägg. Ser framemot del 2.

Jag kan helt klart tänka mig och förstå det där att när man som ni pratar ett tredje språk (engelskan) som inte är nåt av era modersmål så blir det mer på samma nivå, mer rättvist (i brist på bättre ord). Det är ingen som har ett övertag utan det är ett neutralt språk för er båda.
Jag har också hört att många par som börjar så fortsätter ha engelskan som språk även om den ena senare kan flytande svenska, holländska, spanska eller vad det nu är för språk den andra parten har som modersmål.

Det du säger om att det handlar inte om att lära sig den andras språk utan det handlar om att visa intresse för den andras bakgrund, kultur och varifrån man kommer. Kan bara hålla med! Din O är verkligen ett skolboksexempel på det, det märker jag på allting du berättar.

Samt, tycker jag, att ge den andra frihet och utrymme samt förstå att hemlandet och familjen där alltid kommer vara viktig och nåt man behöver åka till.
Det här blir kanske mer en grej om man flyttar till den andras land, att då måste personen som bor i “sitt” land inse att frugan/mannen alltid kommer behöva åka hem till sitt land och familj, medan samma behov ju inte finns hos den andra (även om han/hon förvisso tycker det är kul att åka till partnerns land också, men behoven kommer ju aldrig bli lika).

Det där gäller ju förresten även i förhållanden där man pratar samma språk och båda har samma modersmål, kommer från samma land osv att visa intresse för den andras bakgrund osv. Gör man inte det så kan det bli väldiga problem och krockar ändå, även om man kommer från samma kultur.
Så absolut, sånt där sitter nog mer i personligheten.

På sätt och vis kanske man har en större förståele för varann i ett flerspråkigt förhållande också? Alltså man vet att det kan uppstå kulturkrockar så därför är man mentalt förberedd på det och vet att man kanske måste anstränga sig, medan med två från samma språk, kultur osv så tar man för givet att det “ska” funka och att man ska förstå varann men det kan krocka hejvilt ändå i allt från värderingar med mera. Så…det är nog mycket i personligheten.

Vad man väl alltid måste göra, såväl i flerspråkiga/multikulturella förhållanden som enspråkiga är respekt och förståelse för att ge den andra rum och underlätta för den att åka hem till sitt land och familj ibland. Jag menar, O förstår att du behöver åka till Sverige ibland. Och du förstår att hans Spanien är hans Spanien och att ha behöver åka dit ibland.
Man behöver inte göra allting tillsammans heller, så känner ju jag även om vi är från samma land, kultur och språk. Jag behöver ju fortfarande åka till “mitt” Sverige och Åland, utan att känna att M är med och ska underhållas eller “tas om hand”. Visst, han förstår språket och jag behöver inte översätta eller så, men ändå ibland kan ju känna att han är begränsar mig och jag har “mitt” som jag vill och behöver se, göra, träffa. som sagt, man får ge friheten och utrymmet till varann och så behöver man itne förstå allting heller, för man har själv sina grejer.

Så även om man är från samma land, språk och allt det här så kan saker som borde vara enkla men ändå inte behöver vara det utan kommer upp i förhållandet “vad ska vi göra på semestern i år, jag orkar inte vara x-antal veckor hos dina päron i stax Y, nu är det min tur att vi ska vara där och där”. Och så åker man jojo mellan olika städer, hem och personer där förvisso alla pratar samma språk och har samma bakgrund men likväl kan det vara lite kulturkrockar, beroende på alla är så olika…
Det här har ju inget med språk eller direkt ditt inlägg att göra, utan flummiga tankar från mig om ditt och datt. Sorry sidospåret!

Det där med flera språk och när barn är inblandade, det är väldigt intressant!
Jag känner en (inte direkt utan mer en väns vän) där mannen (engelskspråkig) inte gillade att svenska frun pratade svenska med barnen då han kände sig utanför, så det barnet blev inte flerspråkigt då mamman slutade prata svenska med barnet. Det här gör mig upprörd, att ha sådana “krav” och tycka det är jobbigt när mamman pratar sitt modersmål med barnet för att man känner sig utanför. Vad säger man….? Den kommentaren säger mig att där fanns det inget intresse för sin frus bakgrund, kultur och historia då han inte gillade att hon pratade sitt språk med deras gemensamma barn.

27 04 2009
Luis and Joan

I loved this Post. I am English speaking from MN (where lots of Swedes live) and I am married to a Peruvian. Our life is grand together, but we laugh a lot at how different we see the world – at times, after we are ready to explode at our frustration. We speak English or Spanish at home, whatever our thoughts come up in and sometimes both in the same conversation. I talk about what the process of living with him and learning Spanish has been for me in my blog. You may find it interesting just as I’ve found yours…http://rojasspanish.wordpress.com/

I will be following your posts…thanks for them!

Joan

27 04 2009
Saltistjejen

Men Petra varför ska det vara så att vissa tycker det ska vara LIKA för att det ska vara “rättvist”. Självklart är det skillnad på språk och språk!!! Att man itne lägger supermycket krut på att lära sig ett litet fjuttpsråk som svenska kan jag förstå. Självklart skulle jag önska att min partner skulle anstränga sig och försöka lära sig de vanligaste vardagsfraserna på svenska men that´s it. Detta om min partner inte var svensktalande alltså!🙂
Sedan håller jag fullt med om att det språk man lär känna en person på det språket blir det ofta som man fortsätter relationen med. Gäller även vänner. Haha, det var skoj för i M´s gamla labb i Sverige fanns en finsk student och de pratade engelska med varandra. Men första gången jag träffade henne pratade vi svenska med varandra och sedan blev det ofta så när vi sågs att jag och hon pratade svenska medan M och hon pratade engelska. Knasigt! Nu är hon gift med en svensk så nu har det blivit svenska för alla när vi ses.
Några av våra bästa vänner här är ju precis som du och O från två olika länder. Hon från Spanien och han från Österrike. Men de pratar alltid engelska med varandra. Och ingen av dem tycker det är konstigt, svårt eller jobbigt. Visst, de bor ju här i ett engelskspråkigt land så det gör det kasnke mer “automatiskt” att välja engelskan som gemensamt språk, men jag tror att de ändå skulle gjort det. Det svåra för dem är väl att ingen av deras familjemedlemmar (jo syskon men ej förädrar eller mor- och farföräldrar) kan engelska så det blir ju svårt att konversera med dem när de träffas. Då får den andra tolka ilket jag vet att de bäda tycker kan kännas lite knäppt för det blir ju aldrig så spontant då. Men annars har jag aldrig märkt på dem att de upplever språket som ngt problem.
Haha, ang det så är det lustigt för jag tycker att jag och M ibland kan ha jättesvårigheter med kommunikationen och med missförstånd TROTS att vi ju pratar samma språk, hahahaha!😉
Så ibland är det nog inte språket i sig utan SÄTTET man använder det på som ställer till det.
Kul och intressant inlägg!
Förresten rpatade M och jag så sent som idag om att vi båda skulle vilja komma och hälsa på dig och O. Och den konversationen var det inga missförstånd som förstörde!🙂
Stora kramar!!!!

28 04 2009
Cosmopolitan

This is a very interesting topic.

I chose to write this in English since I believe that there are others, non-Swedish speaking people, who want in on this discussion too… I do appologize in advance for my not perfect English.

I have a Swedish mother, who in her youth went to Bolivia as a missionary. She almost couldn’t speak any Spanish at all when she arrived, but since her mission was to teach Mataco-indian children to speak Spanish to be able to go to school, she had to learn it by herself the hard way. Anyway, there she met my father, a handsome local boy playing guitarr in the church. :o) Of course their common language was Spanish.
After a few years, they both moved (back) to Sweden. I was born not very long after and during my earliest childhood, my father was determined to learn Swedish. The new common language in our home became Swedish, only Swedish… Unfortunately, this didn’t give me the opportunity to become bi-lingual and by the time my father relised his mistake it was to late… I love him to death, but I will always hold this against him.
He is now probably the most Swedish person I know and speaks most perfect Swedish, but a simpler language with no difficult words. This was also a disadvantage for me, at least until I started studying at the university. I relised my problem and have since then tried to widen my vocabulary. Also, to have all lectures and books in English made me learn a lot of Swedish…

I have since then travelled one year in Southamerica to learn good enough Spanish to keep in touch with my family left there. I can admit that my parents late, but still, attempts to speak Spanish at home, did give me advantages to learn a third language much faster and easier than others. I will give them credit for this.

Speaking also of that even if you have the same native language, you still need to respect your different cultural backgrounds. In a multi-cultural world like today, you are likely to end up with someone who has a different cultural background even if you are born in the same country.
Even though I grew up in a monolingual home, it still was a bi-cultural home…
I have an all-through Swedish boyfriend, so there’s no language problems between us, just this slight cultural difference. I did give him an ultimatum at the end of my university period; come with me to Bolivia, meet my family, get to know my backgroud or leave. Harsh, I know, but to me it was very important that he sees and understands what I do have within me. He agreed to my demands with two exceptions; 1) we should not only go to Bolivia, but travel all around Southamerica as well, 2) he wanted to be parted in different countries the first months to be able to learn proper Spanish, how else would he be able to get to know my family?
This was one of the happiest moments of my life. And who wouldn’t want to travel around a continent with a loved one? :o)
Reviewing this in retrospect, it did improve our relationship enormously, not just for the moment, but also for the future.
Now there will only be the question about future children left. Since none of us have a second native language, I will make my father pay for his mistake. He will not be allowed to speak anything else but Spanish with our children… Even if they will not be completely bi-lingual, they do will get an advantage to a third language. Actually, just as I did.

My advice to couples with different native languages, make sure to use them when raising and talking to your children. A third common language is just an extra bonus. I have heard that a small child can easily learn four differents languages and maintain them as grown ups if spoken through out their childhoods.
Also, make sure to be clear of your cultural differences. Don’t be afraid to mix them up, just clarify to your children of what belongs to what. I had a really hard time when I was little to distinguish what was actually Swedish and what was Bolivian. At times it did cause me a lot of confusion when meeting all-Swedish children who didn’t know me very well.

All in all, I won’t complain on my multi-cultural childhood, I loved it!! I just wish I would’ve been bi-lingual from the start, then I could’ve put my energy on my now nearly non-existing Frensh instead…

29 04 2009
petchie

Thanks Cosmopolitan for your input and for writing in English (which by the way is perfect). It is always interesting to hear from persons who have actually grown up with parents from two different cultures and languages. I think that our parents’ generation didn’t realise what a great opportunity it would have been to learn a second language at home! There are even “experts” still today who claim that it is not good for the child so 25-35 years ago I guess it was even more believed that it was detrimental…
For me living in a bilingual couple it would feel very strange to talk another language to a future child – and I think that it would be the same for O. Even when I have met foreign friends’ new-born babies I have spoken Swedish to them – it is the most natural for me!
I am impressed that you made sure that you learnt Spanish later on and that you and your boyfriend travelled around South America to discover your roots! Sounds like a great trip for both of you.
Thanks again for the comment!
A big hug!

28 04 2009
Cosmopolitan

Jag har förresten länkat till ditt inlägg från min sida…

28 04 2009
Mia

Det här var rolig läsning. Jag tänkte förresten att ni pratade franska med varandra pga Bryssel.🙂 Man kan aldrig veta och i slutändan spelar det väl ingen roll så länge man förstår varandra.

Men du vad spännande med den där direktören, undra vad han har för planer för dig?!🙂

Stor kram

29 04 2009
petchie

Ha ha, där ser man – ännu en person som trodde vi pratade franska med varandra😉 Os franska är inte jättebra, han jobbade alltid på engelska i Bryssel – och nästan alla hans kollegor och kompisar var flamländska och de föredrar ofta engelska framför franska. Jag däremot jobbade PÅ franska – mina chefer var franska eller spanska och kunde inte engelska, och de flesta kollegorna var fransktalande.
Visst är huvudsaken att man förstår varandra! Och vi trivs bra med engelskan för tillfället men det blir mer och mer spanska😀
Ja, vi får se om det blir något konkret på AF – det är ju en organisation med ytterst lite pengar så det kan ju falla på det… Det är helt ok att vara volontär dock än så länge.
Kram!

28 04 2009
petchie

Annaluna, tack för din långa kommentar – jätteintressant att höra hur du har upplevt tvåspråkighet runt omkring dig. Jag tycker också att ju fler språk destro rikare blir det! Det är härligt med språk och ännu härligare om barn kan bli flerspråkiga redan i hemmet!
Absolut kan man ha kulturkrockar även om man är från samma land – det är lika intressant som det där med språk. Jag har som sagt aldrig känt att O och jag har haft några problem pga kultur eller språk (förutom när det gäller hans extremt intensiva och snackiga mamma) och det är säkert mycket tack vare våra personligheter men mer diskussion om kultur i del II🙂

Ingabritt, ännu en intressant kommentar hur det har varit för er och hur det funkar med att byta språk i ett förhållande. Jag tror att om O och jag får barn så kommer vi nog att snacka mer spanska tillsammans även om jag definitivt tänker prata svenska med de eventuella barnen. Men, samtidigt så tror jag att vårt språkval kommer att bero lite på var vi bor – bor vi i ett spansktalande land så kanske det blir mer spanska hemma (istället för engelska)?
Jag känner en hel del tvåspråkiga familjer och jag tycker att det är så häftig med barnen som byter språk beroende på vilken förälder de talar med. Lite avundsjuk att inte mina föräldrar kommer från olika länder istället för Skåne båda två😉

Kram!

28 04 2009
petchie

Anne, tack för din långa kommentar, det är så kul att läsa andras tankar runt det här ämnet. Jag tycker ju egentligen inte att man ska tänka på vad som är “rättvist” när det gäller språk i en relation… Det viktigaste är ju att man förstår varandra, och om det är på den enes språk, så mycket bättre än på inget språk alls. Som min far alltid har sagt “i den här familjen har vi inte millimeter-rättvisa”😉 Men än så länge snackar O och jag mest engelska och det trivs vi båda med. Ingen som tycker att det är jobbigt, orättvist eller frustrerande.
Visst är det så mycket viktigare att man visar intresse för varandras kulturer, bakgrunder, familjer etc än att man talar varandras språk flytande. Det är inte JAG som tycker att O ska lära sig svenska utan andra människor – har fått den kommentaren ganska ofta att jag känner att jag måste ta O i försvar!
Du har en viktigt poäng i att man också måste ge varandra den friheten att åka och umgås med sin familj ensam! Det gäller inte bara familj utan även vänner tycker jag. Jag tycker att det är så trevligt när vi kan umgås gemensamt med varandras vänner men jag vill också ha egen-tid med mina tjejkompisar. När jag var singel tyckte jag att det var ganska tråkigt att jag aldrig fick träffa vissa tjejkompisar utan deras pojkvänner – och det var inte för att jag var avundsjuk, men det blir ju faktiskt ett annat umgänge om killarna är med😉 (ingen fara med sidospår, jag håller mig inte heller alltid till ämnet, hi hi)
Vilken hemskt tråkig situation med familjen där mannen var svartis på fruns kommunikation på svenska med barnen! Helt absurdt!! Lär dig svenska för h-vete om du nu absolut måste förstå allt!! Tvåspråkighet är ju en av de bästa förutsättningarna man kan ge sina barn under uppväxten och något som lägger en sådan bra grund för framtiden och så lägga ner det för att den ena föräldern blir sur!?😕 Märkligt! Det är ju det bästa med våra söndagsfikor med svenska B – hon och jag snackar ju svenska trots att O sitter bredvid.. Tittar han upp från sin datortidning så övergår vi DIREKT till engelska men han blir ju aldrig sur för att vi snackar svenska!!
Kram!

28 04 2009
petchie

Joan, thanks for your comment! It sounds like you have a very similar relationship to O and I with the difference that you don’t live in a third country… We would like to move to Spain, and I am very curious about how such a move would impact our relationship as O would then be at “home” and I would still be “abroad”.
I will definitely check out your blog as I am always interested in reading more about bilingual couples.

Saltis, exakt vad jag tycker!! Men som jag skrev till Anne, det är ofta som jag får kommentaren “och hur mycket svenska talar O” – lite sarkastiskt så där… Jag brukar försvara honom, det ÄR stor skillnad på att lära sig spanska eller svenska – dessutom för att jag talar ju redan franska och italienska så spanskinlärning har ju inte varit SÅ betungande… Och spanska är ju så mycket viktigare som världsspråk (och vi bor dessutom i ett spansktalande land)! O KAN ju faktiskt en del svenska, även om hans ordförråd verkar kretsa mest runt mat😀
Ha ha, det där med att byta språk i en vänrelation känner jag väl till… Min “bästa” franska kompis (som ska gifta sig i sommar och jag ska vara hennes bröllopsvittne) och jag talar ALLTID engelska med varandra, men med ALLA mina franska kompisar från Bryssel talar jag FRANSKA! Så är det med alla mina franska pre-Brysselåren, med dem är det engelska som gäller. Det kan bli ganska komiskt när de två grupperna möts – då får jag ju ge mig och tala franska med alla, men så fort Brysselkompisarna försvinner, så övergår jag till engelska… till fransosernas protester😀 Eller som förra veckan när jag ringde till min franska kompis, hennes fästman svarade så jag talade franska med honom och övergick sedan till engelska när hon kom till telefonen. Det är ju inte det att jag inte KAN tala franska med henne men det känns sååå fel!
Ha ha, du och M är ju inte riktigt från samma land – han är ju skåning😉 Eller så är det för att du är från Venus och han från Mars🙂
Ni är så välkomna – jag tänkte själv på ert eventuella besök igår och att vi borde planera in det – det får ju bli efter sommaren antagligen.
Kram!

28 04 2009
Desiree

Det där är verkligen något interessant som du tar upp. Det är nog inte så många som funderar eller ställs inför denna frågeställning. Själv så känner jag igen mycket av det du tar upp från min egen familj som är en riktig mix. Min mamma är ju från mexico och pappa är svensk. De träffades i Texas och pratade engleska med varandra. Pappa kan dock spanska mycket väl för han gjorde delar av sina studier i mexico och har sedan arbetat mycket i olika spansktalande länder i latinamerika. När vi först flyttade till Sverige så kunde jag ingen svenska utan bara engelska då vi inom familjen pratade engelska. Jag lärde mig inte svenska förrän vi flyttade till Sverige och då var jag ca 4 år gammal. Men för ett barn in den åldern är det ju inga som helst problem att snappa upp nya språk.

Jag trycker att det är roligt att det är så många som blir förvirrade när de hör er prata. Du kan ju väldigt många språk, fler än de flesta. Så du har nog en stor portion spårkbegåvning. Vilket språk man väljer att tala hemma verkar vara inditiduellt. Jag förstår att ni tycker att engelska är fullt naturligt speciellt om ni träffades i Bryssel på “neutral mark” utanför båda era respektive hemländer. Sedan tycker jag det är toppen att ni båda anstränger er för varandra då det gäller att lära känna den andres kultur och språk.

Kramis

29 04 2009
petchie

Desiree, tack för din kommentar – jätteintressant att höra din bakgrund! Jag visste inte att engelska var ditt första språk! Började ni tala spanska hemma senare när ni flyttade till Nicaragua eller det var alltid svenska och engelska? Det är intressant eftersom min familj alltid fick den frågan när vi bodde i England – vilket språk vi talade och för oss var det självklart att vi så klart fortsatte tala svenska hemma! Vi var ju en helsvenska familj som bodde i England – varför skulle vi snacka engelska?
Jag brukar hävda att jag inte är någon större språkbegåvning för det tycker jag faktiskt inte! Jag tycker att O har en mycket större talang för språk men han har aldrig riktigt haft intresset eller behovet att lära sig mer än engelska och lite franska. Min engelska var bedrövlig innan jag flyttade till England som 13-åring. Min franska var urkass när jag kom till Genève som au-pair och fortsatte att vara ganska kass trots franskstudier i Frankrike en termin och ett halvår till i Genève – det var inte förrän jag började JOBBA och UMGÅS med folk på franska i Bryssel som det släppte! Italienskan från gymnasiet var ju inte mycket att hurra för när jag kom till Italien där jag pluggade på engelska och franska men för att kunna snacka med italienare var jag ju tvungen att VÅGA snacka italienska trots allt. Och puh, nu spanska – är ju ganska mycket också ett måste! Så summa summarum är att jag mer eller mindre tvingats lära mig de här språken och jag skulle inte kalla mig språkbegåvning alls!😉
Att intressera sig för varandras kulturer och språk är ju, iaf för oss, en stor del av att lära känna varandra – det är ju del av våra bakgrunder, liv och personligheter!
Un abrazo!

28 04 2009
mz.olsson

Åh, vad intressant!! Jag älskar språk och tycker sånt här är jättekul!! Själv är jag ju gift med en svensk, så det här har inte varit något “problem” för oss. Det verkar rätt naturligt att ni har valt engelskan som ert språk tycker jag. Men håller med, jättebra för dig att lära dig spanska, det är ju ändå ett väldigt stort språk. Spanskan är ju väldigt stor här också, i och med alla mexikanska invandrare. Papper från skolan kommer på engelska o spanska, många skyltar står på spanska osv. Läste lite spanska i tonåren, men skulle inte ha nåt emot att lära mig mer.

29 04 2009
petchie

Mz Olsson, roligt att du gillade mitt inlägg! Jag är lite nyfiken på dig – lärde du dig tyska i München? Tyskar är väl inga hejjare på engelska så man måste väl lära sig tyska om man ska bo i Tyskland, eller?
Spanska kommer ju alltid att vara användbar till skillnad från svenska😉 När vi var i Californien förra året snackade O spanska med en massa människor – från servitriser till trädgårdsmästare (för att fråga om vägen). Ibland ifrågasatte jag om han bara var fördomsfull när han antog att folk som såg “lationos” ut snackade spanska men han hade tur – de snackade verkligen alla spanska!

28 04 2009
Solveig

Looking forward to part II,
Kan bara berätta att jag är svensk, ,min man är puertorikan, vi pratar en salig blandning av Engelska, Spanska och litet Svenska.. litet nu eftersom våra söner flyttat ut.

När vi träffades pratade vi ju inte varandras språk så det naturliga blev ju engelska.. när barnen kom blev det spanska med pappa och svenska med mamma. Mellan oss var det fortfarande engelskan som gällde.
Min man lärde sig svenska eftersom vi bodde i Sverige när pojkarna var små. men pratade mestadels Spanska med dom.
Deras “Språk” blev en aning komplicerat och speciellt den äldsta (född i Sverige) hade ibland problem med ordföljd t ex.. (de första åren)..
De hade hemspråksundervisning, den yngste gick i “Spansk klass” dvs alla hans skolkamrater var chilenare och läraren från Mallorca. Så när vi flyttade hit till Puertorico var redan spanska ett av deras språk. Engelskan lärde dom sig genom att lyssna på oss.
Vi har tre språk och tre kulturer. Sönerna är trespråkiga. Nästan gratis kan man väl säga. Enda kruxet är att mina färdigheter i Spanska fortfarande inte riktigt håller samma standard. Fast vi bott här nu sedan 1993 har jag inte lärt mig att prata spanska flytande.. enda ursäkten är att jag dels inte varit tvingad att lära mig.
Jag arbetade hos en Amerikansk-Norsk organisation i 7+ år.. ich min puertorikanska familj och killarnas familjer och kompisar pratade Engelska. Det är något som jag upplever som en stor brist hos mig själv numera och något jag måste ta itu med. Vore t ex underbart att läsa en bok på spanska.. och inte bara El Nuevo Dia.

Sol.

29 04 2009
petchie

Tack Solveig för din kommentar – jätteintressant att läsa om hur det funkade för er i din familj med tvåspråkighet. Som jag skrivit ovan så har jag alltid varit lite avundsjuk på folk som har haft möjligheten att lära sig två språk från början – det är guld värt!
Det är bara att tvinga sig själv att läsa på spanska – man förstår inte allt, men oftast förstår man tillräckligt för att förstå sammanhanget. Det var så jag lärde mig engelska, franska och italienska och nu spanska. Börja med en lätt bok – om du nu redan läser El Nuevo Dia så är ju hoppet till en bok inte så stort. Jag läste enkla kärleksromaner på italienska – typ Rosemund Pilcher eftersom det inte är något krångligt språk i sådana böcker. Jag skulle rekommendera förresten Cuando era puertorriqueña av Esmeralda Santiago – den boken är inte alltför svår och intressant dessutom.

29 04 2009
Anna (Sthlm)

Intressant inlägg! Jag skulle vilja läsa alla kommentarerna också men det orkar/hinner jag inte här på jobbet där jag sitter och smygsurfar🙂

Jag tror ofta att det kan vara lättare att prata ett tredje språk, om det inte är så att båda är bra på ett av språken. Jag tror verkligen du har rätt vad gäller att det ofta blir det språk man talade från början av förhållandet som blir det naturliga gemensamma språket. T ex mina franska-spanska vänner i Barcelona – de träffades i London när Célines spanska inte var så bra ännu och Diegos engelska var urusel men eftersom de bodde där just då så blev det engelskan. Nu när de har bott i Spanien i flera år och Céline kan både spanska och katalanska (är det väl man pratar i Barcelona?) och Diego kan en del franska också så är det fortfarande engelskan som gäller (som tur är Diego mycket bättre på det). Céline har sagt att hon inte är sig själv, sin vanliga personlighet på något sätt, när hon pratar spanska och då känns det konstigt att prata spanska med den hon älskar. Nu har de fått en dotter också och om jag förstått det rätt så kommer hon prata franska med henne och Diego spanska. Och engelskan får hon väl litegrann genom dem också. Katalanskan vet jag inte hur det blir med. Diego bodde även halva livet i Brasilien och pratar portugisiska också så dottern har potential att bli minst femspråkig!🙂

29 04 2009
petchie

Anna, hi hi, du får väl läsa resten när du kommer hem😉 Det var långa kommentarer och det var därför jag valde att svara de sista “i kommentarerna” – lättare att hålla reda på vem som skrivit vad. Vet inte om det blev mer rörigt, speciellt som jag började svara på det vanliga sättet (innan jag upptäckte den här funktionen!).
Jätteintressant att läsa om dina kompisar! Jag brukar ju säga att jag inte vill bo i Katalonien (dvs Barcelona) av just den orsaken – jag vägrar lära mig ännu ett språk😀 Och katalanska är ganska viktig om man vill bli accepterad i det katalanska samhället nuförtiden!
Jag känner också att jag inte är mig själv på spanska, ett tag tycker jag så även på franska men tack vare spanskan så känner jag mig nu så BEFRIAD när jag kan tala franska eftersom det flyter på så mycket bättre! Kanske ska lära mig ytterligare ett språk så känns spanskan bättre😕
Dessutom tycker jag inte att O tar mig på allvar på spanska – det blir lätt “åh, vad gullig du är när du snackar spanska” och ibland härmare han mig – grr, inte uppmuntrande… men det är väl en vanesak för honom att höra mig tala hans modersmål?!
Kram!

29 04 2009
petchie

I am trying something new here – answering the comments just below the comments… What do you think? Is it more confusing? Do you prefer collective answers at the end?

29 04 2009
Indie

Oh, this is interesting. And I will have to wait until another time to read (and in some cases, translate) all the responses of your readers. This subject has been on my mind a lot since I have a developing friendship with a Swedish man. His English is good, my Swedish is terrible.

2 05 2009
petchie

Indie, that’s great that you have a Swedish friend! Did you find him through your interest in your heritage or did he spark the interest in the family history?
I don’t think that you should worry too much about not speaking Swedish – as long as you understand each other!😉
We had another interesting encounter in Alliance Francaise today with a half-Swede / half-French guy married to a Puerto Rican – and we found out that one of my newfound French friends used to study Swedish in France! Her only reason – she wanted a Swedish boyfriend when she was a student😀 Not a bad reason to learn another language actually…

1 05 2009
Lia

Vilket intressant och välutformat inlägg Petra! Har läst det två ggr nu, för med mina glasögon här blir det ju många tankar kring språk och språkkrockar. Vi lever, men det är knappt, för det är många intryck nu, och jag vill bara sova =). Kram min vän

2 05 2009
petchie

Lia, vad kul att min lärarvän gillade mitt inlägg!!😀 Hoppas att intrycken har hunnit lägga sig lite nu och att de blivit positivare. Tänker på er!
Stor kram!

1 05 2009
Emmapiraya

Vad intressant!! Vi pratar bara engelska med varandra jag och M förutom att bli blandar in ord som vi bara kan på svenska/swahili eller som vi tycker är kul att använda på ett av de tre språken. Tex kallar vi alla Gustavs mormor och morfar för just mormor och morfar på svenska (även Mwaniki alltså). Gustavs farmor kallar vi cucu (uttalas chocho) som är swahili för farmor. Det är en ordning som funkar för oss! När vi pratar med Gustav pratar jag svenska och Mwaniki swahili/kimbera som är hans modersmål. Mwaniki har dessutom läst engelska i skolan sen han var 5-6 år. Hans engesla är PERFEKT men eftersom han ju har en afrikansk twang på den så är det inte ovanligt att folk uppfattar honom som inte helt hundra på engelska, tyvärr. Såna är ju människor.. När vi bodde i Sverige gick Mwaniki på SFI samtidigt som han tog sin magisterexamen och han läste svenska där en kväll i veckan. Han hade inget jätteintresse för just språket men ÄLSKAR Sverige, maten, naturen, husen, sommaren, skogarna och den välorganiserade trafiken. Sverige är ett litet litet språk och jag tycker inte att människor som har perfekt engelska ska vara tvungna att kunna svenska för att jobba på internationella företag i Sverige, men det är jag. Engelska är ett världsspråk som man ska klara sig bra på.

Gustav pratar alltså tre språk, svenska, engelska och swahili/kimbera och det är jag jätteglad för och jag tror att det är ovärderligt att ge dom så mycket språk och kultur man bara kan! Nu blev jag också sugen på att blogga om detta, men egentligen har jag ju skrivit det mesta här..🙂 Hoppas jag får tid att skriva om det!

STOR kram och ha nu en skön helg kompis!🙂

2 05 2009
petchie

Emma, jag tänker på dig och M😉 när jag skrev det här inlägget eftersom jag vet att ni har tre språk i familjen. Det är så intressant att höra hur man löser det hela i olika familjer och det där med att använda ord på olika språk är kul. När jag var au-pair i en fransk (schweizisk)-svensk familj blev det mycket “ta på dig culotterna” (trosorna) och “kan jag få rapad ost” (rapé = riven, då protesterade jag faktiskt, ha ha).
Så funkade det även när jag jobbade i Bryssel på Kommissionen – jag arbetade mest på franska men även med engelska kollegor (och svenska!) användes det många franska ord för saker och ting som vi bara kunde på franska…
Det är intressant med brytningar, om man talar med perfekt accent så kan man göra [nästan] hur många grammatiska fel som helst men det LÅTER som man talar perfekt… och tvärtom!
Kul att M är ett lika stort fan av Sverige som O🙂 ibland känns det som O är mer svensk än jag, iaf när han klagar på att räkosten och Kalles Kaviarn är slut!
Ser framemot kultur och språk-inlägg på din blogg också!
Kram

3 05 2009
Musikanta

Så roligt och intressant inlägg att läsa! Kommer ihåg när min familj var på sin första bilsemester ner till Frankrike någon gång i början på 50-talet.

Vi åkte genom Belgien och skulle till en stad som hette Mons. Men det stod Mons-Bergen på skyltarna. Mina föräldrar trodde då att de var på fel väg och vände. Det tog en timmes irrande innan någon vänlig person upplyste oss om att det var samma stad…

6 05 2009
petchie

Musikanta, det ÄR svårt att köra i Belgien om man inte har koll på vad städerna heter på de olika språken!! O har en riktigt rolig anekdot om när han i början av sin vistelse i Belgien skulle besöka Gent, som han hade hört skulle vara en jättefin stad. Så han och en fransk kompis började köra, och följde skyltarna till Genk (de antog att det var namnet på staden på franska) – som är en riktig håla i motsatt riktning. De hamnade slutligen i Genk och fattade väl inte först att de hamnat fel och kunde inte förstå varför Gent var så känt eftersom staden var så ful och liten…😀
Mina föräldrar och jag gjorde en liknande grej med Mechelen och Machelen – ena stället är en vacker småstad, andra är ett industriområde utanför Bryssel. Det blir lätt fel med skyltar som ibland är tvåspråkiga, men lika ofta bara är skrivna på flamländska eller franska😕

4 05 2009
Marianne

Jätteintressant! Håller fullständigt med om att det inte är språket i sig som ställer till det mellan tvåspråkiga par, det är nog annat som ligger bakom sådana konflikter, tror jag. Det brukar ju alltid vara så att viljan gör allt eller det mesta möjligt.

Vi hade ett par grannar här som var svensk-peruaner. Hon kunde flytande svenska, men de pratade engelska sinsemellan. Fast jag reagerade lite negativt på att hon skulle ha ALLA att prata engelska, även om man var tio svenskar och inga andra språk. Trots att hon kunde flytande svenska, som sagt. Men återigen, det var mer med det, hon var en väldigt … säregen person som, tja, nog om det.

Jag växte också upp med två olika språk och kulturer. Borde ha varit tre språk, jag säger som Cosmopolitan, förlåter aldrig min pappa (hur mycket jag än älskade honom) för att han inte gav mig indonesiskan. Som sagt, mamma var svensk, pappa indones och de pratade bara engelska med varandra trots att han kunde svenska. Det fortsatte de med även efter skilsmässan och tills de dog. Då hade pappa bott i Sverige i mer än femtio år.

Det jag fick av deras gemensamma språk var engelskan. Inte för att jag blev tvåspråkig, men jag hade (och har) en helt annat känsla för språket redan från början och mycket lättare att lära det. Jag kan engelska ungefär på samma sätt som svenska, jag kan prata och förstå etc, men jag kan inte för mitt liv förklara varför det ska vara si eller så eller när man säger si eller så, det bara känns rätt eller fel.

Indonesiska fick jag däremot lära mig i Lund. Eftersom jag har 60 poäng i språket borde jag verkligen kunna en hel del, men om man inte använder ett språk så dör det. Nå, jag ska väl kunna repetera det någorlunda snabbt om det skulle behövas.

Eftersom mina föräldrar skiljde sig när jag bara var 3 kan jag nog inte påstå att jag har fått så hemskt mycket av pappas kultur – heller. En del, och vad det framförallt har gett mig att ha bikulturella (vad heter det?) föräldrar är nog att jag är lite extra nyfiken på andra kulturer och religioner.

Jag tror att det är en enorm fördel för barn att få två eller flera språk av sina föräldrar. Jag har till och med hört att de barnen blir extra bra på problemlösning eftersom de redan från början har fler sett att se en sak, så att säga. Ett språk bär ju inte bara ord och grammatiska konstruktioner, utan en hel kultur med dess värderingar och infallsvinklar.

Och ja, jag SKA verkligen anmäla mig till en arabiskakurs! Nu har jag blivit lovad att jag ska få en chaufför till det, så nu SKA jag! Ska faktiskt ta och googla efter den där skolan som ska vara bra nu direkt när jag går ut från din blogg. Det är inte så att jag kommer att lära mig att leva helt på arabiska, det krävs rätt många års studier för det, men det ger öppningar och visar att jag är intresserad, att jag vill. För det vill jag.

Stora kramar! Jag väntar också på del 2.

11 05 2009
petchie

Marianne, jag tror också att det ofta är andra underliggande orsaker till att det är konflikter i ett förhållande än just det språkliga. Det är ändå intressant att se hur språket kan bidra till konflikter och hur vissa par tycker att det är så jobbigt med olika språk. Det kan ju just vara att den ena parten blir sur om den andra snackar “sitt” språk med vännerna – precis som i ditt exempel (vilket för övrigt är ju helt knasigt om kvinnan snackade svenska!!).
Annars tycker jag att vi svenskar är väldigt bra på att byta till engelska för att visa hänsyn för någon som inte förstår svenska – t.ex pratar min familj och jag alltid engelska runt bordet om O eller någon annan utlänning är med.
Jag visste inte att du hade läst indonesiska – det måste vara ett svårt språk att lära sig och så synd att din pappa inte lärde dig det! Jag är helt övertygad om att det är en generationsfråga, förut reste man ju inte så mycket och överhuvudtaget resonerade man väl som så att det inte var så “användbart” med “udda” språk som indonesiska, polska (tror inte att någon av mina kompisar med en polsk förälder talar polska) etc. Så synd, för att det handlar ju inte bara om själva språket man lär sig utan att lära sig mer än ett språk underlättar för ytterligare språkinlärning och annan kunskap!
Hoppas att du hittat en arabiskkurs – man behöver ju inte lära sig ett språk till 100% utan som du säger iaf visa ett intresse! Och arabiska har jag alltid tyckt var ett coolt språk – hade gärna lärt mig lite, ljuden är häftig! När jag var i Jerusalem försökte jag t.ex att uttala Ramallah på rätt sätt – inte lätt!
Kul att du ser framemot del 2 – ska försöka fila på det inlägget i veckan…
Kram!

4 05 2009
Millan

Ja det dar ar faktiskt nagot jag ocksa funderat over. Oftast maste jag saga att jag inte ens reflekterar over att jag och Ben pratar engelska med varandra… det kanns ju helt naturligt eftersom vi alltid gjort det. Visst kan jag vissa dagar, da engelskan inte flyter lika bra som vanligt, kanna mig frustrerad over att inte kunna forklara mig riktigt. Men oftast ar det verkligen inget problem. Jag tror som du att det beror lite pa hur man ar som person …

Ben ar precis som O valdigt intresserad av sverige och allt som ar svenskt och har tagit upp en hel del svenska traditioner och seder (for att inte tala om matvanor.. men Kalles vagrar han fortfaranade :-D) sa jag tar det inte som ointresse att han inte pratar flytade svenska. Han forstar en hel del svenska och jag ar helt overtygad om att det skulle lossna valdigt snabbt for honom om vi flyttar till sverige i framtiden eftersom han hor svenskan hemma hos oss dagligen (da jag pratar med barnen).

Om det ar nagot som jag ibland kan bli lite ‘ledsen’ (inte ratt ord har egentligen) over sa ar det snarare att vi inte har samma referensramar nar det handlar om vart ursprung. Jag menar att det ibland kanns ltie underligt att den person jag star allra narmast inte kanner till saker som for oss svenskar ar fullstandigt sjalvklara. Sager jag tex: Fem Myror ar fler an… Sa har han ingen aning om vad jga snackar om. Inte for att det ar livsviktigt… men jag kan ibland kanna mig lite ensam om att kanna den dar langtan efter allt som ar svenskt… att lyssna pa en svensk lat (av tex Kent eller liknande) som handlar om sommarsverige och inte riktigt kunna forklara kanslan for Ben.

Svammel svammel… forlat. Jag tyckte i alla fall att inlagget var valdit intressant.
kram!!

11 05 2009
petchie

Millan, jag funderar egentligen inte heller så mycket över att O och jag talar engelska med varandra – förutom när folk frågar… Det som är så självklart för mig är ju uppenbarligen inte det för andra! Och så har jag ju dåligt samvete över att vi talar mer spanska med varandra – kanske en aning fånigt att jag betalar en spansklärare när jag skulle kunna få det gratis hemma… MEN, O har inte lika mycket tålamod och är inte van vid att förklara så han kan bli irriterad när jag ifrågasätter något med språket. Ha ha, det får nog bli ett eget inlägg när jag tänker efter😉
Jag tycker faktiskt att INTRESSET för Sverige och svensk kultur smäller så mycket högre än om killarna hade talat svenska! Man klarar ju sig faktiskt på engelska i Sverige och så länge de kan kommunicera med alla familjemedlemmar etc så är det ju huvudsaken. Men det är ändå lite kul när O kommer med sina svenska ord “smörgåstårta” är jag djupt imponerad över att han kommer ihåg😀
Visst är det så att man inte har samma referensramar när det gäller populär kultur men det hade ju varit en liknande situation om man hade varit tillsammans med någon yngre eller äldre – när man talar om 5 myror så kanske en yngre pojk/flickvän snackat om Björne😉
I fredags försökte O och jag förklara Sesame Street för två fransyskor – de hade ingen aaaaning om vad vi snackade om även om vi försökte översätta, kunde inte programmet heta “Rue Sesame” på franska?? Nix, de hade aldrig hört talas om det barnprogrammet😕 men det visade ju att O och jag hade en gemensam kulturell referensram trots allt!! (även om Svenska Sesam väl inte riktigt var samma som Sesame Street)
Bara kul med svammel så be inte om ursäkt! Det är bara kul att läsa dina tankar och funderinga kring ämnet och jag är ju själv svammeldrottning…
Kram!

4 05 2009
Millan

Ok nu maste jag fortsatta lite…. och forlanga diskussionen till det har med barn. For nagot som jag faktiskt ibland reflekterar over och kan bli lite ledsen over ar att Nils inte pratar flytade svenska. Han forstar allt perfekt eftersom jag hela tiden pratar det med honom, men det ar engelskan som ar naturlig for honom och sommar tar overhanden. Tydligen ar det vanligt att det blir sa och det allra viktigaste ar att han forstar for da kommer tydligen pratet ocksa senare. Men ibland kan jag tycka att det kanns lite ledsamt och jag far en viss langtan nar jag hor mina svenska kompisars barn prata tillbaks pa svenska….
Ja nu har jag svammlat fardigt!😉 kram igen

11 05 2009
petchie

Millan, jag tror det är ganska naturligt – jag har märkt det hos de flesta barn med en utländsk förälder. Naturligtvis är det väl oftast den identiteten som tillhör landet man bor i som är starkast… Mina au-pair barn t.ex är definitivt mer schweiziska (fransktalande) än svenska och de senaste gångerna jag träffat familjen så har barnen (“barnen” som nu är 21 och 19 år gamla) talat franska även med sin svenska pappa. Jag har dock envisats med att snacka svenska med dem och de talar fortfarande svenska flytande.
Däremot tror jag att det oftast underlättar om det är just mamman som är utländsk – eftersom det fortfarande i de flesta fall är modern som umgås mest med barnen (föräldraledig längre, kommer kanske hem tidigare från jobbet etc). Så tänk som så att hade du varit Nils pappa istället så hade hans svenska kanske varit ännu sämre!?
Sedan är ju frågan hur det blir med identiteten om man är en tvåkulturell och tvåspråkig familj i ett tredje land (som Belgien som är ett tvåspråkigt land – hur blir det DÅ med barnens identitet?? Mer om det i del II…

7 05 2009
Petchie

Marianne & Millan, jag har inte glömt era kommentarer men har lite mycket att göra för tillfället på Alliance Francaise och vill kunna svara på era långa och intressanta kommentarer i lugn och ro… Det kommer svar snart!🙂
Stor kram!

12 05 2009
Bilingual and bi-cultural – is that a problem? Part II: Learning a new language « Petchie’s adventures

[…] 12, 2009 · No Comments I am really pleased that so many of you thought that my post about bilingualism and bi-culturalism was so interesting! It was fascinating to read everybody’s comments about your own […]

12 05 2009
Marianne

Bara ett litet ps innan jag läser vidare: Jag gör en massa fel i engelskan, det är inte så att jag kan perfekt engelska, det verkade nästan så på det jag skrev. Det var inte riktigt meningen! Du behöver inte svara på det här : )

Kram!

12 05 2009
petchie

Marianne, jag talar inte heller perfekt engelska – och inte perfekt svenska heller nuförtiden…😉 Inte behövdes det en brasklapp till din kommentar!

8 06 2009
Bilingual and bi-cultural, is that a problem? (Part III) « Petchie’s adventures

[…] am finally sitting down to write the third post about bilingual and bi-cultural relationships, the first and second parts touched upon the subject of bilingualism. Today I wanted to write about […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




%d bloggers like this: