Integration indicators

8 05 2009

My resolution to be a bit more productive this week with the blog wasn’t really successful… I will try again next week!

When I move to a new place, regardless if it is a new city or a new country, I have two indicators to gauge / measure my integration; when I start randomly meeting people in the street that I know (an earlier indicator might be that I recognise people in the street but I don’t actually know them) and when I can give directions to people who are lost. The second indicator is of course not just depending on my knowledge of my surroundings but also of the local language.

The first person I started to recognise in San Juan was an old woman who would always walk by my bus stop on her way home from the supermarket. She also recognised me and we used to say “buenos días” to each other. I don’t take the bus anylonger since I finished my Spanish lessons at the language school in October, and I kind of miss the old lady.

However, every time I walk to Starbucks or l’Alliance Francaise I walk by an old man sitting by a shopping trolley in the same spot every day. I think he is homeless but I am not sure. He usually sells various trinkets from his trolley and most people seem to know him – they say hello to him and exchange a few words while walking by. I do the same nowadays, and I get worried if I don’t see him in his usual spot.

This week I was sitting in Starbucks with my Spanish teacher talking about my weekend and telling him that we had made new friends, a French-Swede A and his Puerto Rican wife, when A appears just in front of me saying “Hej” – needless to say I was a little shocked and asked if he had heard that I was talking about him!? I probably seemed really confused – and I was, not knowing if I should speak Swedish, Spanish, French or English when introducing him to my teacher!

I asked of course my Spanish teacher afterwards how you say “Speak of the devil” in Spanish and it is “Hablando del rey de Roma” (Speaking about the Roman king) . In Swedish we say “When you talk about the trolls…[they are standing in the hall]” Check out this Wikipedia link for similar expressions in other languages!

One of 3 Starbuck's in Condado
One of the local Starbucks

This morning I had another random encounter when walking to Starbucks and I met my neighbour S. Nothing strange really but it is actually the first time (in 1½ years) that I meet her in the street. During my lesson in the coffee place, my teacher L and I talked briefly to a Spanish girl who was sitting with her laptop at one of the tables. She told us that she was just visiting Puerto Rico and that she lives in Florida. She and I exchanged a few impressions of Puerto Rico & the US compared to Europe before leaving. 

Imagine my surprise when I met her in the service elevator in my apartment building 20 minutes ago!! I was just going down to throw away the garbage bag and she appeared with her boyfriend carrying some boxes. She said “Hola, qué tal?” and I answered her but I didn’t really figure out who she was until they had stepped out of the elevator!

So, do all these encounters mean that I am fully integrated in San Juan? Well, probably not but I am working on it – and I have been able to give a few directions but sometimes I still have to answer “lo siento pero no tengo idea” (I am sorry but I have no idea [where that is]).

And of course there are a lot more factors that play in for a full integration, the ones I have mentioned are just the first steps… Integration is probably not even the correct word anyway, maybe “settling in” is a better expression!


Actions

Information

14 responses

9 05 2009
annaluna

Oh, i love expressions!! Min kille sa just imorse att han på jobbet hade sagt “jag tvättar händerna” när han ville säga “I´m out!”, direktöversatt från spanska “Me lavo las manos”. HAHA. Jag älskar sånt!🙂

Och åh vad jag saknar Puerto Rico. Jag pratade just imorse med min kille om Puerto Ricos LUKT, som man känner så fort man går av planet… HOPPAS vi åker dit i vinter. Vi har pratat om det, allt hänger på tid & pengar…

11 05 2009
petchie

Annaluna, visst är det kul att lära sig olika uttryck på andra språk – hablando del rey de Roma låter ju verkligen inte alls som uttrycket på svenska eller engelska (troll eller djävul…). Jag undrar varför de spansktalande snackar om Roms kung?
Puerto Ricos lukt – fuktig värme… Hoppas ni kommer hit i vinter!
Un abrazo

11 05 2009
Mia

Kan helt och hållet instämma i det du skriver. När man stöter på folk man känner, eller känner igen, på stan så blir jag glad. Kommer ihåg när det hände första gången efter vi hade flyttat till Göteborg. Då kändes det som om jag hade hur många vänner som helst!🙂 En sak som gör att jag numera känner mig hemma i Göteborg är att jag har lärt mig olika genvägar som man kan ta för att undvika alla bilköer. Ha det bra! Kram!

11 05 2009
petchie

Mia, man känner sig definitivt mer hemma när man lär sig hitta och känner [igen] folk i sin nya stad. Känns extra skönt om man bor på ett turistställe och folk inte längre behandlar en som turist😉 (ja, oftast är det ju dock turister som frågar om vägen).
Jag vet inte hur man undviker bilköerna i San Juan – det verkar oundvikligt, men jag vet hur trafikljusen slår om (det finns inga trafikljus för fotgängare så man måste ha koll på bilarnas trafikljus för att kunna korsa gatorna)…
Kram

11 05 2009
Caroline

Det kandes som en milstolpe i mitt liv nar jag for forsta gangen blev fragad om jag kunde forklara hur man korde till ett visst stalle i NJ…..blev sjalaglad!!
Fraga mig samma sak, men i Falkenberg….da kanske det blir lite svarare. Har ju inte bott dar sen 2000!Haha!

11 05 2009
petchie

Caroline, ha ha, samma sak här – frågar någon mig om vägen i Eslöv skulle jag nog inte ha en aaaaning…😀
I Bryssel var O och jag det perfekta teamet för att ge vägbeskrivning – han var van vid att köra (många enkelriktade gator) och jag snackade språket (franska)… Men jag kommer ihåg en gång när några flamländare som varken talade franska eller engelska frågade oss om vägen – då blev det väldigt komplicerat trots att jag pluggat lite holländska…😕

11 05 2009
Annika

Så sant, Petra!!
Jag blir också så glad varje ggn jag träffar på kända ansikten i Reston med omnejd, och det händer ju lite titt som tätt.
OCH som sagt, när man kan ge vägbeskrivingar, råd och annat. ja, då är man “hemma” på ngt sätt! Gillar!
Jag kan nog ge rätt bra vägbeskrivningar i Sthlm också😉
Detta är det som är verkligen givande med att ha fler än ett “hemma”.
Stor kram!!!

12 05 2009
petchie

Annika, visst känner man sig mer hem när man känner igen folk och hittar i sina omgivningar. Jag går alltid på “känn” i Sthlm så jag skulle nog inte kunna ge bra vägbeskrivningar… I Lund skulle jag nog klara av det bättre och i Bryssel.
Kram!

11 05 2009
Taina

Vad bra med mätetal så där. Jag går just nu på känslan bara, dvs när har jag anpassat mig. Jag tycker det går upp och ner. Vissa dagar så känner jag mig verkligen hemma och vissa dagar är liksom bara främlingskänsla. Nu är ju Simsbury där vi bor väldigt litet, så här hittar jag och känner igen en hel del människor redan. Dels tack vare barnen som går i skolan och då träffar man ju andra föräldrar men jag träffar även en del av våra grannar här och där samt mina vänner på gymmet. Jag tror också det beror lite på hur anpassad man vill vara. I början var jag hemma med Minstingen, 3 månader och då åkte jag runt som en tok och lärde mig var allt låg, deltog på alla möjliga aktiviteter just för att träffa folk.
Intressant det här och jag är övertygad om att du redan är integrerad!
Kramen!

12 05 2009
petchie

Taina, ha ha, det är inte så att jag “använder” de här indikatorerna strikt på ngt sätt utan det är bara något jag har lagt märke till – att jag känner mig mer hemma när jag träffar folk som jag känner, när jag kan ge vägbeskrivningar etc.
Förresten sa min lärare förra veckan att det nästan är som i Cheers “where everybody knows your name” på Starbucks eftersom vi är där 2 ggr i veckan. Men jag påpekade att skillnaden är att barristorna INTE vet vad vi heter, men ja, de känner iaf igen oss nuförtiden!😀
San Juan är ju en jättestor stad så det är ju bara i vårt område som jag känner mig “hemma” egentligen…
Kram!

12 05 2009
Marianne

Småsaker, men ack så viktiga för att man ska känna sig hemma. Just det där att känna igen folk, att hitta, att veta var det finns en bra sån-och-sån affär … DET tar tid i den här staden vill jag lova. Men, sakta sakta ska jag nog se till att göra Kairo till min stad. I dag hittade jag en SÅ bra affär för diverse skruvar och muttrar och en ny kran till köket! Ett steg närmare att känna sig hemma.

I Istanbul (GUUUUD vad jag tjatar om Istanbul) hade jag mina morgonmänniskor när jag jobbade. Farbrorn som jag väntade på minibussen med, chauffören som körde förbi ändhållplatsen för att släppa av mig vid jobbet, smörgåsfarbrorn som stod med en vagn och sålde mackor som han bredde med valfritt pålätt, och pogaca-farbrorn som sålde pogaca (en sorts bröd). Och så min grönsakshandlare, min apotekare, min kvartersbutik, min slaktare … Äsch, nu ska jag sluta tjata och läsa del 2 om språk!

Kramar!

12 05 2009
Marianne

Pålägg heter det, inte pålätt …

12 05 2009
petchie

Marianne, helt underbart att du tar dig tid att kommentera på alla mina inlägg – jättekul!!
Det är ett evigt sakletande à la Pippi Långstrump i början när man flyttar till ett nytt land & stad – speciellt i en annan kultur där det inte är så lätt att räkna ut VAR man säljer olika saker. Saker och ting som man tar för givet hemifrån att de ska säljas på ett speciellt ställe (mandelmassa t.ex var ju stört omöjligt att hitta i PR tills vi hittade en specialaffär för bakning).
Ha ha, det är uppenbart att du ÄLSKAR Istanbul – härligt! Jag förstår att du saknar “dina” människor där, alla vanor och rutiner. Samma för mig när det gäller Bryssel… Men jag är övertygad om att jag även kommer att sakna “mitt” Puerto Rico när vi flyttar härifrån!
Kram!

13 05 2009
Marianne

Ja men du skriver om så intressanta saker! Nu när jag läser ikapp (igen) hos alla tar jag mig inte tid att kommentera blommor etc så långt bakåt, men när det poppar upp en massa tankar i skallen kan man ju inte låta bli att skriva ner dem!

Men det där sakletandet är rätt kul. Särskilt när man lyckas : ) Det ger en liksom nya vinklar på saker och ting, som att allt inte är så självklart och att man kan se saker på olika sätt. Det gillar jag. Jag letade också efter någonting, jo, sesamfrön var det. Och för mig ska det ligga antingen bland bakgrejor eller bland bönor och gryn. Men här hittar man det bland kryddorna!

Hoppas det blir Bryssel för er! Tror knappast att det blir Istanbul för oss igen, men hoppet är det sista som försvinner sägs det!

Kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




%d bloggers like this: