Bilingual and bi-cultural, is that a problem? Part III

8 06 2009

I am finally sitting down to write the third post about bilingual and bi-cultural relationships, the first and second parts touched upon the subject of bilingualism. Today’s topic is bi-culturalism:

Yesterday I thought about culture twice; first when O came home from a morning photography walk telling me that it was the San Juan Gay Parade and that we should go and have a look, and then a second time when I suggested that we have an early sushi dinner at 6 o’clock in the evening (afternoon for O)…

Rainbow flags everywhere
The San Juan Gay Parade

A new relationship is always exciting; getting to know each other and figuring out personalities, interests, opinions, and values. When the relationship is bi-cultural, the differences can seem much bigger and more surprising – or maybe not, it all depends on the attitude. If you start any relationship, but especially a bi-cultural relationship, focusing on differences, then you will of course find differences. However, if you choose to focus on common denominators instead, I believe that the differences will be seen as fewer and more positive.

A beautiful costume
This was definitely the most beautiful costume yesterday – I was a little jealous!

For me the key is common values! O and I haven’t really had any major cultural misunderstandings or clashes, maybe because we met in a third country; Belgium where we were both foreigners. When we met, we had lived 5 (O) respectively 3 (me) years in Brussels so I guess we were already used to compromising when it came to culture. Our strongest national traits might have already been sandpapered down a little, adjusted to living, dating and working in a multicultural environment and therefore less obvious…

Amnesty at the parade
“All human beings are born free and equal in dignity and rights” on the Amnesty International banner. Unfortunately there was also a banner (at the side of the street) protesting against “the sin of homosexuality” but I don’t want to publish that one…

However, living abroad is no guarantee that you will be open to new cultures and traditions – I have seen many Swedes, Spaniards and French who, despite living abroad, have not been the least interested in compromising language, culture or plans for the future with a foreign partner. Many times the defining factor is why you moved abroad – was it an active choice or by necessity (not finding a job in your own country, being sent abroad by a company, trailing spouse…)? People who choose voluntarily to move abroad are usually more interested in getting to know other cultures while the “forced” expats focus on finding friends, partners and activites among their own. If they then happen to meet a foreigner and fall in love, they show less curiosity for the other person’s culture and rather an inclination to try to convert their new partner to become more Swedish, Spanish or French. Needless to say, these relationships will be prone to culture clashes, misunderstandings and one-sided compromises. In the long run they don’t usually last…

Posing at the parade

For me it is difficult to understand how a person, who claims to be in love with somebody, can show a complete disinterest in getting to know that someone’s cultural background! It is the same as saying that you are really not that interested in getting to know that person. Culture is such a big part of our personalities – whether we like it or not! I wouldn’t say that O is a typical Spaniard, and I would probably not be described as a typical Swede but we are still influenced by our nationalities and cultural backgrounds.

So getting back to why I thought of culture yesterday:

Despite that O grew up in a big catholic family in a small town in the middle of the Spanish countryside with little exposure to travelling, different cultures and languages, he is one of the open persons I know. And even though we come from two very different European countries, it has turned out that our core values are the same. I thought that enjoying the pride and excitement of a gay parade together with O was quite illustrative of our common values! We believe in everybody‘s equal rights and opportunities, regardless of race, gender, sexual orientation, religion, nationality, cultural background… Nothing revolutionary really, but unfortunately still not something that you can take for granted, not everybody agrees with the universalism of the human rights.

Beautiful costumes in the parade

The second time I thought of culture yesterday was when we went out for an early dinner – extremely early for a Spaniard who would typically never eat before 9 o’clock in the evening when at home in Spain… Regarding dinner times, we have actually had a few disagreements – I believe that it is ok to have an early dinner, especially on the weekends – sometimes even merging lunch and dinner (if breakfast & lunch is brunch, is lunch & dinner “lundi” or maybe “lunchdi”?)! I asked O yesterday if it felt weird to have had both dinner and drinks and to be heading home at 20.15 – he said yes, but added that it was quite practical as he needed to pack for his early business trip departure this morning.

A thirsty pink dog
Pretty in pink – and thirsty!

I think the secret to a happy bi-cultural relationship, just like bilingualism, is to show interest – you don’t have to embrace all the cultural traditions of your partner’s country, just like you don’t have to learn to speak his / her language perfectly -but learn at least the most basic words and expressions! A little cultural compromise goes a long way! In the future we will probably take turns in celebrating la fiesta de San Juan in O’s hometown* in Spain, and Midsummer’s Eve in Sweden, participate in Spanish Easter processions but have Swedish Easter eggs, and of course Christmas will be spent alternating between Spain and Sweden**!

Easter procession, Aragón, Spain
Spanish Easter Procession. NB The blood stains on the drum – the drummer shows his devotion by beating the drum until he bleeds…

The Easter egg has been filled...
Swedish Easter Egg filled with sweets – a more relaxed way of celebrating Easter

I think that there will be yet another post on bi-culturalism as I still have lots to say – hope you are still interested in reading my thoughts on the matter… And let me know what you think!

*) Isn’t it typical that of all the saints, Saint John has to be one of the patron saints of O’s village, whose celebration just happens to be coincide with the biggest cultural tradition in Sweden – Midsummer’s Eve!
**) I just hope that we can try to time the Swedish Christmas with my other friends who live abroad (Norway, Denmark and France) with foreign partners…




20 responses

8 06 2009

Jättefint inlägg Petra! 🙂
Och jag gillar verkligen att du illustrerade det med just bilder från Pride festivalen! Såååå talande!
Jag håller med dig. Inte för att jag har egna erfarneheter av att vara tillsammans med ngn från en annan kultur med ett annat språk, men jag har flera vänner som kommer från olika länder och bakgrund. Och jag tror verkligen att det till sist handlar om individen och individens vilja och nyfikenhet att verklige lära känna den andra person Oavsett var den personen kommer ifrån. Precis som du säger. och OM den nu råkar vara från ett annat land med andra traditioner, annan religion och annat språk så känns det ju naturligt att man ändå vill lära sig lite mer om detta. I sin strävan att få en såpass “hel” bild av personen som möjligt. För självklart har ens historia färgat en och bidragit till att forma en till den person man är idag. Och sitt land och sin kultur har ju enormt stor del i detta. Sedan handlar det självklart inte om att petigt föra bok över hur många av DINA traditioner vi firar och att man då ska fira lika många av MINA. nej det handlar om att visa respekt och vilja att fkatiskt ta del av vad den andra personen kan ge. och detta ÄR ju ändå en av de härliga och fantastiska saker med att vara tillsammans med någon från ett annat land! 🙂 Att kunna få ta del av en kultur på ett helt annat sätt än vad man gör om man inte har den relationen.
Till och med JAG har ju försökt att ta del av den Skånska kulturen, haha! Men faktum är att även om man kan skämta om det, och även om det SJÄLVKLART inte handlar om några stora kulturskillnader jämfört med om man kommer från olika länder, så har det ändå varit lite en kulturskillnad. Liksom språklig sådan. Tycker jag. Skåne är ett ganska speciellt landskap och skåningarna rätt “ptriotiska” om man kan säga så om ett landskap. Jag kan itne riktigt säga att jag sett samma sak hos så många andra svenskar mer än kasnke jämtar då. och ev dalmasar…. Detta att ha en identitet i sitt landskap. Att vara stolt över det. Oftast i positiv anda, men hos vissa nästan lite fientligt. Jag tror inte för inte att just främlingsfientlighet är större i vissa av dessa landskap jämfört med andra i Sverige.
Oj nu blev jag långrandig sorry! men tycker att detta ämne är jätteintressant!
Ska maila dig snart!
Kramar! 🙂

10 06 2009

Saltis, tack! Kul att du gillade mitt bildval till inlägget 😉 Jag var ju tvungen att visa upp några av bilderna från helgens fantastiska parad!
Visst är det konstigt att man kan vara tillsammans med en person och inte visa den minsta nyfikenhet för dens historia, bakgrund, traditioner – oavsett om man är från två olika kulturer eller bara två olika ställen / familjer etc. Jag antar att man kanske inte “väljer” en “utlänning” som partner, utan man “råkar” bli kär i en person och kanske det är därför som vissa menar att de inte är kära i kulturen utan bara personen… Men kulturen är ju del av “the package”, tycker jag!
Och nej, inte behöver det vara en strikt uppdelning på hur många traditioner från vardera kultur man firar. Påsken t.ex är ju så mycket viktigare i Spanien än i Sverige, så jag har inga problem med att vi firar påsk där istället för i Sverige – hos oss är det ju mer en fråga om påskMAT än något annat 😀
Ha ha, jag förstår att det är lite av en kulturchock att vara tillsammans med en skåning – det ÄR skillnad på mentalitet etc men mycket tror jag också beror på att ANDRA gör SKILLNAD! Jag tror inte att en närking får höra att hon / han är från Närke varje gång den personen lämnar sitt landskap, kommentarer på dialekt etc.. Ja, du vet ju att det är ett känsligt ämne för mig men som jag sagt flera ggr förut – det var inte förrän jag flyttade till Linköping som jag TÄNKTE på att jag var från Skåne!
Jättekul med långa kommentarer, inte alls långrandiga! Tack för en lång och intressant kommentar!

9 06 2009

Jada jag tycker att det ar jatte intressant att lasa dina tankar om det har. Sarskilt da som jag ocksa ar ihop med en person fran ett annat land. Man kan tycka att skillnaderna inte borde vara sa stora mellan svenskar och engelsman, och kanske ar de i viss man inte lika stora som de mellan oss nordbor och de som bor vid medelhavet, men skillnaderna finns helt klart! Hela det engelska samhallet ar byggt pa andra grunder an det svenska tycker jag och traditioner, skolsystem och andra samhallssystem i stort skiljer sig stort ifran varandra. I borjan nar jag flyttat over kandes det lite som om jag var tvungen att flytta hit eftersom Ben fatt jobb har och det var var enda chans att ge forhallandes en chans. Darfor hade jag HELT fel installning och sag negativt pa allt. Jag tycktet att det var smutsigt, gratt, oorganiserat och att folket i allmanhet var kalla och sura. Londonlivet passade heller inte mig och sakert gjorde det sitt till for min negativa sida. Men sedan vi flyttat till Bristol och blivit mer bosatta sa att saga sa har jag helt andrat installning och insett att mycket av det jag sag som negativt faktiskt mest fanns i mitt huvud. Jag har andrat mig helt faktiskt och skams riktigt nu nar jag tanker pa hur negativ jag brukade vara. Det maste ha varit riktigt jobbigt for Ben att alltid behova ‘forsvara’ sitt land. Jag har faktiskt markt att manga av de utlandska kompisar jag har i det har landet varit precis likadana nar de flyttat over men sedan hander val nagot dar man liksom inser att man nog maste slappa alla de dar negativa tankarna for annars kommer forhallandet heller inte halla som du skriver!
Gudars vad jag har svart att skriva idag… meningarna later helt uppstyltade!
Men jag fortsatter anda ;-).

Ben brukar skoja med mig och saga att han insag hur otroligt negativ jag var nar jag en gang holl pa att trampa i en hundbajs pa en trottoar i London och ilsket utbrast: This f***ing country!
Precis som om det aldrig ligger hundbajs pa trottoarerna i sverige ;-).

Jag maste saga att jag numera inte ser nagot negativbt med att ha en pojkvan fran ett annat land. Faktum ar att jag kanner mig lyckligt lottad som far ta del av och lara kanna tva olika lander, sprak och kulturer!!

Fruktansvart for ovrigt att vissa fortfarande inte fatt upp ogonen for det uppenbara i att alla ar lika varda! Otroligt egentligen!!

Och det dar med middagar… ja jag har samma diskussioner med mina italienska och franska kompisar har. Nar vi ska traffas och ata middag traffas vi oftast inte forran kl 20 eller annu senare och ater da kanske runt 21. Da har jag nastan hungrats ihjal ;-). Nar vi bodde i london och aven i Bristol innan vi fick barn sa var vi sallan hemma fran jobb och pub forran den tiden och at sent varenda kvall men numera ater vi kl 18 (for barnens skull om inte annat) sa att vanta i flera timmar till ar ingen hojdare!! Hemma sager man ju ofta att man helst inte ska ata for sent pa kvallarna eftersom det inte ar sa bra att ga och lagga sig pa en riktigt fylld mage… men sa sager de inte vid medelhavet gissar jag?!

Jatte bra inlagg och jag ser fram emot nasta del :-). Haller for ovirgt pa att tanka lite pa ett liknande om det har med att bo utomlands och saledes lara kanna manniskor fran hela varlden … men det blir en annan dag. kram

10 06 2009

Millan, jag blir så glad att att läsa att ni gillar min lilla bloggserie. Ha ha, jag tyckte själv att mitt inlägg blev lite svamlande och osammanhängande när jag skrev det – tyckte inte att jag hittade någon röd tråd i mina tankar…
Jag tror att vi alla har haft sådana där perioder då vi tyckt att allt är skit och man bara längtat “hem”. Jag har den senaste tiden blivit enormt trött på luftfuktigheten i SJ och lääängtar så efter att slippa svettas och kännas sig ofräsch vart man än ska… Så jag har fortfarande sådana där stunder av “grrr, vilket f***ing [hot] country” 😀 Och hundbajs – don’t get me started!! Inte så mycket HÄR utan i Bryssel – jag var vansinnig på alla hundägare som fullkomligt skiter i var deras husdjur utför sina behov – rakt utanför folks ytterdörrar så att de med största sannolikhet kommer att trampa i det etc.
Jag tycker att man måste få tillåta sig att ha sådana där dåliga perioder / dagar då man inte trivs så bra, så kan det ju vara med allt – jobb, förhållanden, familj och vänner – ibland har man dåliga dagar! För det är ju faktiskt en stor omställning man måste göra för att komma till rätta i en ny kultur, ett nytt land och det måste ens partner inse och stötta. Det är ju också del i ett bikulturellt förhållande, att om man nu bor i ett av länderna så får den personen som är “hemma” minsann visa förståelse för den som är “främmande” och även ställa upp på semester och resor till det andra landet. Vi har ju tur som båda har träffat killar som ÄR intresserade av Sverige och som inte blir sura för att vi vill tillbringa lite extra tid “hemma”. Jag är så glad att O inte blir stött för att jag åker hem och är hemma lite längre än honom, eftersom jag nu KAN göra det medan han nu inte kan ta så lång semester.
Jag kommer nog aldrig att riktigt vänja mig vid de där extremt sena middagarna vid 23-23.30-tiden och sedan lägga mig direkt men runt 20-21 har jag inga problem att äta. Kanske inte varje dag, men iaf på helgerna och om man ska ut och äta / hem till någon. Om man nu är vrålhungrig innan kan man ju alltid äta en macka eller en frukt…
Kram och ser framemot ett liknande inlägg på din blogg!

9 06 2009

Jag håller med dej i precis allt du skriver, så det känns nästan överflödigt att ens kommentera! För visst handlar det mest om att vi är olika individer, men också om vilken inställning man har när det gäller att leva ihop med någon från ett annat land. Och det har vi försökt pränta i våra barn, att de absolut inte hela tiden måte tänka på vad som är svenskt eller grekiskt hos dem eller vilket land de gillar bäst (som många frågar dem, dumt nog!). Öppenhet, intresse för den andres kultur och en positiv inställning – det kommer man långt med!

10 06 2009

Tack Ingabritt! Roligt att du instämmer i allt jag skrivit. Det roliga med att vara tillsammans / gift med en person (eller bo i ett främmande land) från en annan kultur / land är ju just att man kan skapa sina egna traditioner genom att blanda och improvisera. Ett puertoricanskt / belgiskt / spanskt midsommarfirande kan aldrig bli som en svensk midsommar men det kan bli väldigt trevligt ändå…
Så himla dumt att försöka få barnen att VÄLJA vilket land de gillar bäst – det är ju som att jämföra äpplen med päron 😉
Kram och tack!

9 06 2009

Jag identifierar mig också med dina tankar, att försöka vara öppen, förstående och kunna ta seden dit man kommer…

Jag läste just på en annan blogg, att deras barn (föräldrar från två olika länder) växte ju upp som om det är normalt att pappa pratar ett språk och mamma ett annat, att blanda olika traditioner, t.o.m blanda olika maträtter…till en ny, alldeles egen kultur…

10 06 2009

Bella, kul att du också håller med mig om att det är viktigt att visa intresse och förståelse för andra kulturer – man skulle ju kunna tycka att det är självklarheter!! 😕
Jag tycker att det är härligt när kulturer möts och blandas, och blir något nytt! O och jag gillar att visa Os familj svenska traditioner (jag gjorde smörgåstårta senast vi var i Spanien, på Os begäran – endast andra gången jag gjorde en smörgåstårta någonsin) och min familj hur man gör i Spanien. Båda familjerna är väldigt nyfikna på respektive land och vi hoppas kunna organisera familjeresor i båda riktningarna när vi flyttar tillbaka till Europa. Spännande! (mina föräldrar har varit flera ggr i Spanien men inte i Aragón)

9 06 2009

Först och främst; vilka UNDERBARA kostymer!!! Helt fantastiska!
Speciellt transan i trikå, hon den svartvita! WOW!!
Gay pride är kul. men jag missar alltid gay pride festivalen i DC, och jag missar alltid gay pride i Sthlm. Lite trist…

Visst, vad kan jag säga? Jag med min amerikanske make, jag svenska, boendes i DC…tvåspråkig dotter som har anammat två kulturer och språk med HULL och HÅR!
Det är jag faktiskt lite stolt över, att karolina känner en sådan stolthet över att vara svensk! DET värmer!!
Samtidigt som hon är så amerikansk.

OCH visst ska man väl försöka ta seden dit man kommer. DET kan vara jobbigt, och det kan ta ÅRATAL, men en dag förstår man ju att det hela handlar om att det helt enkelt bara är annorlunda.

jag har en vän här i DC, svenska, vars man är totalt ointresserad av sverige…Totalt noll intresse…när vi pratade svenska på tfn förr i världen (innan email och sms) så kunde han be oss prata engelska så att HAN skulle förstå.
OCH alla chanser han tar att racka ner på sverige tar han…ALLTID.
Så j-a jobbigt…
Hans svenska fru säger inte mkt om det, ibland håller hon tom med.
Det medan resten av oss håller på att flyga i luften…

SÅ är det när två kulturer inte funkar, och det trots att maken är uppvuxen i en UD-familj som bott över stora delar av världen under hans uppväxt…

man får vara glad att man har en make som alltid intresserat sig för sverige, och uppmuntrat svenskan OCH det svenska i familjen…
DET, liksom att jag tagit till mig mkt av det USA som är hans….

Stor KRAM!! OCH nu ser jag att ett mail från DIG just poppade in på hotmail…LUSTIGT!!!

10 06 2009

Annika, visst är det fantastiskt coola kostymer på paraddeltagarna!! Jag publicerade inte tjejen som gick omkring med bar överkropp och två små klisterlappar över bröstvårtorna – jag såg inte henne men O hade inte missat att fotta henne, ha ha 😀 En kille hade ungefär samma outfit och han var en riktig planka 😉
Jag förstår att du är överlycklig över Karolinas intresse och kärlek för det svenska / nordiska – jag är jätteimponerad över henne (och det påminner mig att jag glömt att kolla hennes blogg på sistone!).
Jag förstår INTE de här människorna som inte kan FÖRSÖKA iaf visa något intresse för sin partners bakgrund och kultur! Det är helt ofattbart, nonchalant och respektlöst!!! Man behöver ju inte tycka att allt är bra, jag förstår mig inte på tjurfäktning och påskparaddeltagarna med blodiga händer (som på bilden) men det finns ju så mycket annat positivt att koncentrera sig på! Och om du inte vill lära dig den andres språk, kan du inte heller klaga på det! Oförskämt!!!!
Stor kram min vän!

9 06 2009

Jag gillar verkligen din serie som du fixat här om kulturer som möts. Du tar verkligen upp mycket som är tänkvärt och många viktiga aspekter på det hela som betyder mycket. Jag håller absolut med dig om att det är viktigt att vara förstående, tolerant och interesserad av den andres kultur om man är tillsammans med någon från ett annat land. Jag tycker det är viktigt att försöka vara så öppen som möjligt och inte kategorisa saker som rätt eller fel då man är i ett nytt land och ny kultur utan se det som ett annorlunda sätt att göra saker men inte som fel sätt bara för att det är något man själv inte är van vid. Sedan tycker jag precis som du och O att det är mycket viktigt att respektera andra och att alla faktiskt har lika värde vare sig de är svarta, vita, religösa, homosexuella eller inte. Så länge de respekterar mig och mina åsikter så respekterar jag dem. Kul att det ordnades en rejäl gayparad i San Juan. Oj vad mycket fina och läckra bilder från den du tagit. Jag gillar personen i de där svart och vit randiga byxdräkten, den var riktigt läcker.

jag tycker att det är mycket vikigt att försöka lära sig språket i det landet där man bor för språket är verkligen nycklen till att komma folket inpå och förstå kulturen.

Ha ha roligt det där du tar upp som exempel på era kulturskillnader inom förhållandet just med när det är dax för middag. Hi hi det blev riktigt spanskt tid för middag då vi var och besökte er iallfall de två första dagarna. Oj vad vårlhungring man var då man ännu inte är van vid att äta riktigt så sent även om vi faktiskt ofta äter relativt sent vid 20-21 många gånger.

Jättebra och interessant det du tagit upp här. Himla kul att både läsa och reflektera över.

10 06 2009

Desiree, jag blir så glad över att ni tycker om mina inlägg – de är ju inte vetenskapliga alls utan helt och hållet skrivna på känsla 🙂
Egentligen är det ju mer eller mindre samma “regler” / riktlinjer som gäller för om man är TILLSAMMANS med en person från ett annat land eller BOR i ett annat land. Intresse och öppenhet är så viktigt! Annars lär man inte känna den andra personen / landet / kulturen och man missar så mycket! Och avsaknaden av intresse leder oftast till negativa upplevelser…
Det var verkligen inte en normal helg när ni var här – vi brukar inte alls äta så sent!! Det var en kombination av ett intensivt program med en massa aktiviteter och omständigheter som stängd restaurang och den kulinariska festivalen. Dock helt normalt om vi hade befunnit oss i Spanien… 😀 Jag tycker också att 20-21-tiden kan vara helt ok som middagstid – O kommer ju ofta hem sent från jobbet och vi lagar ofta mat tillsammans, och då blir det lite senare. Däremot tycker jag också att det är helt normalt att äta tidigare på helgerna när vi kanske skippat lunch pga sen frukost (brunch) och är hungriga vid 16-17-tiden! Men det tycker O är jättekonstigt, att äta “middag” då!!
Tack för de fina komplimangerna!

10 06 2009

Bra inlägg! Aaargh! Dessa långa slanka karlben som ser bättre ut i tights än jag nåågonsin kommer att göra!!!!!
Jag blir så avundsjuuuuuk!

10 06 2009

Karlavagnen, jag håller med!!! Men nog gör ränder på längden alla ben en aning slankare!? 😀 För att trösta dig, kolla in den vitklädda transan på femte fotot (längst till vänster) – hennes lår är nog tjockare än dina!!

10 06 2009

Din serie med inlägg har varit vårens bästa! Jättefina inlägg som jag gärna skulle vilja använda i min undervisning på ett eller annat sätt…vi får komma på hur, i sommar. Och jag håller med dig: de som fokuserar på olikheterna kommer alltid att finna mest olikheter. Att visa genuint intresse för människor och deras bakgrund, löser upp många knutar och missförstånd. Det kulturella kapitalet, som det så fint heter inom den akademiska världen, är troligen det strakaste en människa har med sig i ryggsäcken. Det sträcker sig generationer tillbaka, och för en historielärare är det omöjligt att inte vara nyfiken på hur kulturellt kapital formar länder och individer! Kramar kära söta!

10 06 2009

Åh Lia, vad underbart glad jag blir!!! 😳 Så hedrande om du vill använda mina tankar i din undervisning!! Ser verkligen framemot intressanta diskussioner i sommar!
Kultur är verkligen ett fascinerande ämne och jag är så glad att jag har fått uppleva så många olika kulturer redan i mitt liv! Och jag är så nyfiken på att lära mig mer om den spanska kulturen – varje gång jag är i Spanien lär jag mig något nytt av svärfamiljen! Ibland frustrerande men aldrig tråkigt…

14 06 2009

Nu läser jag inte allas kommentarer, vill bara säga att det här var jättebra skrivet! Helt rätt!


16 06 2009

Tack Marianne! Det får nog bli ännu en eller två delar i serien, det är ett kul och fascinerande ämne! Såg dessutom att Sydsvenskan har en liknande artikelserie om svenskar med dubbla / tredubbla identiteter som jag måste skriva om!

25 06 2009

Jag kan bara hålla med, det är en fantastisk och intressant serie du fått ihop. Jag gläder mig till de kommande inläggen i samma serie. 🙂

Just det här att visa intresse och föreståelse för sin partners bakgrund och kultur är oerhört viktigt. Jag berättade det säkerligen i kommentaren till ditt första inlägg, men jag ansåg det så viktigt att det det var ett ultimatum i vårt förhållande. Visst, jag är ändå halvsvensk och född i Sverige, men att både jag och min sambo skulle förstå min familjs bakgrund från Bolivia var det absolut nödvändigaste för mig och vårt förhållande. Och den resan inte bara gjorde underverk, den är även ett gemensamt minne för livet.

Jag har egentligen inte så mycket att tillägga. Alla har fått med det mesta i sina braiga kommentarer. Jag kan som sagt bara hålla med. Men, samma råd som i första inlägget, om ni mixar kulturer, traditioner, mat och annat som familj, glöm då inte att va tydlig med vad som tillhör vad inför barnen. Det kan va lurigt som barn att skilja på, allt hemma är ju normalt, eller hur?! Det minns jag att jag ibland hade svårt med… skilja på svenskt, mixat och bolivianskt.

30 06 2009

Tack Cosmopolitan / Mirtha!
Härligt att din sambo har visat ett sådant intresse och förståelse för din andra kultur, det är guld värt! Och jag ska komma ihåg ditt råd om att hålla isär begreppen för eventuella framtida barn så att de förstår vad som är svenskt, mixat och spanskt 😉
Un abrazo!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in: Logo

You are commenting using your account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )


Connecting to %s

%d bloggers like this: