Losing my religion or why I can’t walk in heels…

2 02 2010

Twenty years ago a new decade started – the decade in which I really became a teenager: the 90’s (ok, so I really became a teen in 1988 but you know what I mean!)! It’s a scary thought to realise that I remember what I did exactly twenty years ago…

In February 1990, I moved for the second time in my life. The first time was in 1988 when the whole family moved to England for a year. After my first expat experience we moved back to the house in Veberöd where I had grown up. However, we didn’t stay long since my parents decided to buy my maternal grandmother’s house in Eslöv and move the whole family to my mother’s childhood home. I started a new school, for the 2nd time, and made some new friends. My friend L who now lives in the south of France and I have known each other for exactly 20 years this month (week 9 to be specific – the week after the February school holidays)!

Anyway, I have been interested in music for as long as I remember, but the 1990’s was when it really took off. I would say that hearing REM’s Losing my religion was a turning point in my taste in music. This song symbolises my interest in alternative music, which is quite ironic, since it was a highly successful main-stream song by an independent band that until releasing “Losing my religion” never really had had a big chart hit. I remember listening to the song with our American exchange student who lived with us during the spring of 1991.

Some of my favourite cds

Even if I started listening to alternative music, I continued to also like chart music, but I would not publicly admit to liking pop bands such as Take That or 90’s dance music (link to my blog post about “18-års disco”). Take That actually became an internal joke with my two best friends, we kind of liked their music which was a little embarrassing. However, since we were part of the ironic generation, we could just like them “with irony“*.

Nirvana released its album “Nevermind” in 1991 and I didn’t understand the fuss… Or rather, I decided that I was not going to like Nirvana, just because everyone else did (same happened with the Swedish band Kent that I nowadays love!)! Even my English friend A, who loved Kylie Minogue, Michael Jackson and Madonna liked Nirvana! Instead I really liked Pearl Jam and especially the song “Alive”. In the end I did succumb to Nirvana’s music and bought “Nevermind” when on a school trip to Prague in 1994.

Nirvana or Pearl Jam?

My best friends and I even had two sets of male friends; the group of guys with whom we would go to discos, who thought that we had a weird taste in music (they listened to Dr Alban and Ace of Base) and the three guys whose music taste was more like our! These guys introduced us to [old] Swedish bands such as Ebba Grön, Imperiet, and Nationalteatern.

So what does all this have to do with walking in heels? Well, I repeat: I was a teenager in the 90’s… and the fashion ideal was grunge. We wore [imitation-]Dr Marten’s, lots of black clothes and t-shirts with cool ironic texts (my favourite was : “The one who has the most stuff when he dies, wins” which one of my classmates had). Such a contrast to Annika’s fashion experience of being a teenager in the 1980’s with high heels and blue eye shadow!!😉 Even when going to discos, I can’t recall dressing up much – I remember a blue and white striped shirt and a black vest that I used to wear… Definitely nothing too sexy!

My best memories of going out are from London, where we went in November 1993, May 1994 (class trip) and July 1995 (interrailing in the UK including Wales, Yorkshire and Scotland). Our favourite place was called The Raw Club in Camden and on Thursdays they had an event called “The Cabbage Patch” playing lots of alternative music such as Primal Scream, Pearl Jam, Manic Street Preachers – right up our alley! We discovered it by chance on a flyer found in Leicester Square, we took the tube to Tottenham Court Road and walked to Great Russell Street where the club was located several floors underground (I think in a parking garage). It was dark, dingy and smoky, but we thought that it was such a cool place!**

Nevermind in yellow!
My Nevermind cd is not the same colour as other ones I have seen. I think most of them are green, but mine is yellow

It was during our first trip to London in 1993 that we discovered another great band, Therapy?, through a guy from Örebro who always wore t-shirts with the band name. We became curious and bought a cassette EP (oh yes, they existed!) with Opal Mantra and loved the Irish band! A few months later they played at Mejeriet, a small venue in Lund and that was the second concert we went to together. Bryan Adams in Copenhagen 1992 was the first, which was not so alternative!

Speaking of concerts, I was sooo disappointed when my parents wouldn’t let me go to Stockholm to see The Lemonheads, they were the supporting act for the more famous band Soul Asylum (of “Runaway train” fame). Instead my friend Å went with her younger brother 😦

I now challenge the rest of you: What are your memories of the 90’s? What kind of music did you listen to, and did that reflect your sense of fashion?

Next time, my favourite films from the 90’s…

*) When, in July 1995, it was announced that Robbie Williams was leaving TT, my friend Å and I were in Cardiff, Wales visiting an English friend of mine. In true 90’s ironic style we held a minute of silence…
**) We did actually go to Hippodrome and Equinox as well, which were the more main-stream clubs on Leicester Square in central London but they were definitely not as cool! We also went to The Marquee once but I almost got into a fight with a guy who pulled my hair!


Actions

Information

24 responses

2 02 2010
Johanna

David, Ida, Elin (andra Idas syster) och jag ska till Mejeriet nästa vecka för Thåström! Längtar! Kommer ihåg när David, du och jag var och såg Levellers där för evigheter sen.

2 02 2010
petchie

Johanna, vad kul! Hur många ggr har du sett Thåström nu? Jag har faktiskt bara varit på Mejeriet två ggr, för Therapy?-konserten 1994 och Levellers med er syskon, tror att det var 1997!? Jag berättade för O om den konserten i söndags!
Kram

2 02 2010
cecilia

Hej du, många kära minnen, Losing my religion och LP:n som följde är en klar klassiker! Jag hängde på Dublin Castle och Worlds End i Camden -93, -94, och The good mixer. Och på den där venun mittemot Highbury och Islington station, har glömt vad den heter. Jag hejade på Blur, inte Oasis, och lyssnade väl liiite på grungen, Nevermind var helt OK, men jag gillade Pearl Jam jättemycket. Och så trip hop. Portishead, Tricky, Massive Attack mmmmmmm… Stone Roses och Happy Mondays, men det var kanske -89?
Oh, vad jag blev sentimental nu, försöker komma ihåg fler ställen vi hängde på, The Enterprise i Chalk farm, Steels i Belsize park, Bull and Gate i Kentish Town. Som du ser var jag en klar “pub and small venues” kind of girl🙂

4 02 2010
petchie

Cecilia, vad kul att läsa om dina 90-tals minnen! Jag tänkte faktiskt på dig när jag skrev inlägget eftersom jag misstänkte att vi har liknande musiksmak (tror att vi diskuterat det innan!)…
Jag upptäckte inte riktigt triphopen förrän på slutet av 90-talet, genom min dåvarande hiphop-älskande pojkvän som hade Massive Attacks Blue lines – den enda av hans skivor som jag gillade😉 Jag fick den i “bouppdelningen” och införskaffade snabbt även Protection. Jag såg inte dem live förrän 2003 i Paris, men vilken bra konsert! Förresten chattade jag förra veckan med en gammal engelsk kompis som sa att Massive Attack alltid påminner honom om mig (kanske för att vi såg Paris-konserten tillsammans), lite komiskt eftersom MA för mig är det ovan-nämnde ex:et plus pojkvännen som kom efteråt, men inte alls den här engelsmannen. Intressant hur man associerar musik till olika personer!
Jag gillade förresten BÅDE Blur och Oasis!! Såg Blur på Hultsfred -95, Damon var så “wasted” (alkohol eller droger?) att han inte kunde prata ordentligt mellan låtarna, men sjunga kunde han😉 Stone Roses och Happy Mondays lyssnade jag aldrig på.
Det var min stora dröm att bo i London på 90-talet men det blev bara en väldigt många resor dit – nästan varje år. Upptäckte dock aldrig de där mindre ställena som du nämner. Jag visste inte ens att Raw låg i Camden, alltså att Camden sträcker sig så långt – klubben låg på samma gata som British Museum!

2 02 2010
Emmapiraya

Åh, vi har ju exakt samma samling från den tiden! Vilken nostali! Nu ska jag gå igenom mina gamla skivor!!🙂

4 02 2010
petchie

Emma, vad kul att vi har samma musiksmak! Du får också skriva ett nostalgi-inlägg om ditt 90-tal, skulle vara så roligt att läsa!
Kram

2 02 2010
Annika

Vi har så totalt OLIKA musiksmak att det är som en head on crash!
Tjaa, min 90-tals musik är låtar som Stakka Bo’s Here we go again, Mr. Vain och en hel del sådana. Rena danslåtar.

DU och PETER har EXAKT samma musiksmak! Och han är född 65. men ni har precis samma smak. SOM han älskade Nirvana! Oasis, Green Day mfl band som jag aldrig lyssnat på.
jag har inte lika klara minnen av 90-talsmusiken som jag har av 80-tals musiken. Så jag kan inte ens svara på vad jag tycker var den bästa musiken. men Grunch var det inte och grunch VAR jag inte.
Men, jag är tio år äldre än du, så jag är helt säker på att det spelar in.
Allt var annorlunda på 90-talet, så annorlunda mot hur det var på 80-talet. OCH ja, det är absolut tack vare 80-talet som JAG har noll problem med högklackat😉

På 90-talet blev jag “stor”; gifte mig, köpte hus, fick barn…

Det var jättekul att läsa ditt nostalgiinlägg!! Verkligen roligt. Mer sånt, tycker jag som älskar den sortens blogginlägg!

Jag skulle behöva se en lista över de 90-talslåtar som var störst. För det känns som om jag har världens hjärnsläpp vad gäller musiken då…
Har bättre koll på 00-talet än på 90-talet, alla gånger, märkligt nog…

KRAAAM!!!!

4 02 2010
petchie

Annika, ha ha, det är ju inte så konstigt – först och främst pga åldersskillnaden!! Jag lärde mig mycket om “äldre” musik från kompisar med äldre syskon (det är STOR skillnad på hur mycket koll man har på musik “före ens tid” om man är äldst i en syskonskara eller yngre…) och en av mina första pojkvänner som var 60-talist (13 år äldre än jag!). Min syster är ju 8 år yngre än jag, men eftersom jag spelade in blandband till henne och tog med henne på konserter när hon var i yngre tonåren så vår musiksmak har blivit ganska lik. Kul att Peter och jag har samma musiksmak även om det skiljer exakt 10 år mellan oss! (det är bara 9 mellan dig och mig!).
Men du, jag gillade ju också Mr Vain, Stakka Bo etc men det ville jag ju inte riktigt erkänna och därför har jag inte heller några cd-skivor med de artisterna😉 Jag har så många roliga minnen från att ha dansat till de låtarna!
Vad roligt att du gillade mitt nostalgiinlägg, även om du inte har riktigt samma minnen som jag. Tänk att Karolina föddes på 90-talet, wow! Alltså naturligtvis gjorde hon det, det fattar jag väl, men jag har liksom aldrig tänkt på det. Faktiskt är det när man börjar snacka minnen om musik, barnprogram, historiska händelser och vad man själv gjorde under tiden som man inser åldersskillnader – det var så med min äldre pojkvän också (been there done that förresten, skulle aldrig vilja ha en sådan stor åldersskilnad igen!).
Kram!

2 02 2010
Jess

Åh, nostalgi i stora lass!!🙂
Jag har också Nirvana skivan men var nog aldrig en “grungare” utan rocktjej med favoriter som Guns n´Roses, Metallica, Scorpion, Bon Jovi etc. Jag gillade även pudelrock band som Warrant, Return, Def Leppard, Aerosmith etc.

Ang kläder så vet jag att jag bl a hade en svart skinnväst och rutig(!) skjorta under. Helst skulle man ha trasiga jeans, det var coolt plus att jag hade läderremmar som armband tror jag. 😀
Tonvis med sprej i håret, lugg och sen så var håret på sidorna liksom bakåtsprejade så man såg ut som någon sfinxhybrid eller nått.🙂

En sak som jag minns starkt var att jag ÄLSKADE långhåriga killar!! Ha,ha..

Kram!

4 02 2010
petchie

Jess, vad roligt att du också gillade 90-tals nostalgin! Egentligen var min musiksmak väldigt bred, jag gillade också viss hårdrocksmusik men mest balladerna – hade du skivorna “Power ballads”? Sååå bra med “When the children cry”, “Johnny bye bye”, “When I see you smile” etc etc😉
Skinnväst hade jag aldrig men jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite passé när jag flyttade till Linköping 1995 och ALLA killar hette Janne (jag lovar!!), snusade och hade skinnväst!😀
Ha ha, japp, den frisyren kommer jag ihåg – inte mycket bättre än 80-tals frillorna, hi hi! Långhåriga killar har jag aldrig gillat! Du skulle ha gillat spanjorer i så fall, det finns fortfarande ett stort antal “övervintrade från 90-talet” långhåriga spanjorer😕
Kram!

3 02 2010
Millan

😀 vi hade passat bra som kompisar i tonaren hor jag🙂. Fast jag gillade i och for sig Nirvana….men fick inte upp ogonen for Kent forran for sa dar tva ar sedan (jo allvarligt!).
Losing my Religion ar en av mina favoritsanger. Faktum ar att REM ar ett av mina favoritband. Jag sag dem live nar jag var riktigt hoggravid med Nils och njot i stora drag. Konserten var i Cardiff for ovrigt. Och for att spexa till det annu mer kan jag avsloja att det i dag ar exakt 11 ar sedan jag flyttade till Cardiff🙂.
Nar jag fyllde femton fick jag en stereo av mamma och min allra forsta cdskiva var Rems ‘Out of Time’.

Vad roligt att du har en kompis som du kant sa lange! Det kanns bade speciellt och far en att kanna sig lite gammal😉. Jag och min kompis Malin har kant varandra i exakt 30 ar den har veckan… Vara familjer flyttade da in pa samma gata av nybyggda hus.

Vad roligt det ar att tanka tillbaka pa sadana har saker egentligen… Musik ar ju ratt bra pa att vacka minnen som legat langt undangomda! Jag var faktiskt pa konsert i sondags och sag ett svenskt band Miike Snow som spelade har i Bristol. Riktigt bra! Och i sommar blir det en konsert for gamla goda tiders skull – Crowded House🙂.

Kram!

4 02 2010
petchie

Millan, ha ha, jag gillar att du upptäckte Kent för två år sedan😀 Du kan ju skylla på att du bott i England för länge😉 Själv var jag lite trög i starten, såg dem live TVÅ GÅNGER på en dryg vecka 1995 (Lkpgs universitets sommaravslutning och Hultsfred) och tyckte att de var sååå dåliga men bara några år sedan insåg jag att de var ju jättebra!! Jag grämer mig fortfarande att jag missade när de OCH The Cardigans spelade i Lund, en dubbelkonsert som är en klassiker!
Jag tror att vi redan har diskuterat att vi båda sett REM i konsert. Jag såg dem i Lausanne, Schweiz då trummisen fick hjärnblödning på scenen (1995)… Jag tyckte att Michael Stipe var såå sexig, ha ha, att jag inte fattade att han var bög😉
Ja, det är kul med gamla kompisar! Min andra bästa vän från gymnasietiden har jag känt sedan jag föddes!! Hennes mamma och min mamma gick i skolan tillsammans och jag brukar klaga över att jag blev kvarlämnad på BB när mina föräldrar gick på hennes föräldrars bröllop (det är sant!)!
Jag har aldrig hört talas om Miike Snow, får nog kolla på youtube för att se om jag kan höra hur de låter! Crowded House är en annan gammal favorit, jag trodde att de hade splittrats? Har läst någonstans att deras avskedskonsert var den mest sedda tv-sändningen i Australien!? Jag köpte deras Greatest hits för några år sedan, jag hade bara deras skivor på kassett (avspelade från cd-skivor som jag lånat på biblioteket!)
Kram

5 02 2010
Millan

Jag tycker fortfarande att Michael Stipe ar sexig. Jag ma vara den enda av mina kompisar som tycker det…. men han har nagot!!
Jag hade aldrig hort talas om Miike snow forran alldeles nyligen da en kompis fragade om jag ville hanga med pa spelningen. Jag tyckte att det var lite roligt att de ar svenska sa hoppade pa… och jag tyckte det var ratt coolt. Valdigt annorlunda fran det jag brukar lyssna pa.
Ps.. nu spelar de Counting Crows pa radion. En annan favorit!!

8 02 2010
petchie

Millan, visst har han, speciellt på scenen!
Kul att upptäcka nya band, och jag kan tänka mig att det var extrakul med ett svenskt band – som vi har diskuterat så många ggr förut det där typiska att man måste påpeka att något / någon är svensk när man bor utomlands😉 Jag gjorde det senaste idag när jag berättade för min spansklärare att Malin Åkerman (skådisen) är svenska!
Det var länge sedan jag hörde Counting Crows, men jag tror nog att jag föredrar Black Crowes!

3 02 2010
Desiree

Vilket härligt inlägg! Jättekul att få läsa om din ungdomstid. Jag känner igen en hel del. Jag lyssande på mycket av den musik som radar upp här. Högklackat har jag aldrig lärt mig att gå i heller, kanske pga av att man nästan aldrig andvände klackar som du tar upp. Jättekul att läsa och minnas.

4 02 2010
petchie

Desiree, roligt när man lyckas skriva inlägg med igenkänningsfaktor! Tänk om vi hade varit tonåringar i början av 80-talet som Annika, då hade vi antaligen varit jättebra på att gå i högklackat😀 Elisabeth nedan har dock en poäng i att det var platådojjor som gällde ett tag men det hade aldrig jag. Jag kan förresten gå i vissa högklackade skor / stövlar – om de har bred klack eller faktiskt mer åt det “platå-aktiga” eftersom klacken ju då är PLATT! Det är smala höga klackar som jag har svårt för, då blir det väldigt vingligt…
Kram!

3 02 2010
Elisabeth

Platåskor! Runt 1997/98 hade många, även jag, just dessa skor. Bra för mig som var/är liten till växten.😉 Annars minns jag att vi hade tights och långa tröjor, jeansskjortor och västar, samt att utsvängda byxor och korta tröjor var populärt (under olika perioder naturligtvis). Och Adidas-/Championtröjor var helt rätt under ungefär samma tid som platåskorna. Dessutom skulle man, om man ville vara inne, klippa upp jeansen längst ner, så att de lättare skulle gå över skorna. I slutet på 90-talet ville jag inte ha likadana kläder som alla andra, så jag gick runt i kavajer och byxor i kavajtyg. MYCKET udda där jag bodde då.

4 02 2010
petchie

Elisabeth, platåskorna hade jag glömt (förträngt??)! Jag hade faktiskt aldrig några riktiga platåskor, men jag hade några grövre skor med tjock klack.. Jag delade lägenhet med en kort tjej när jag pluggade och hon hade ett par platåskor som inneskor😉
Vad roligt med alla dessa klädminnen, jag hade glömt många av dem – förutom västarna! “Bodys” som toppar var också poppis ett tag, men det vägrade jag ha på mig. Jag var också lite av en anti-vill-inte-vara-som-alla-andra” när det gällde visst mode, det är jag förresten fortfarande – våga vägra leggings säger jag bara!😀

3 02 2010
Saltistjejen

Vilket jättekul inlägg! har inte hunnit svara förrän nu dock.
Haha själv tror jag min musiksmak grundades i mitten-slutet av 80-talet mer än under 90-talet. Jag var ju en ENORM fan av Depeche Mode och de fastnade jag för -86. Deras Black Celebration platta är fortfarande en stor favvo!🙂 Haha jag ville se deras Music for the Masses turné -88 men fick itne biljetter. S¨det blev inte förrän Violation-turnén som jag äntligen fick se dem live i Globen. Men de var 90-talet det…
Jag älskade även Ratata och det var -87 jag bröjade lyssna på dem. Hm, i övrigt var det nog mycket mainstream musik som Bryan Adams, Springsteen och sådant som spelades mycket under slutet av 80. Men det lustiga var att när jag började lyssna på Bryan Adams så var det många som itne alls kände till honom. Tror det var innan hans stora genombrott i Sverige. En av mina gamla favorit-LPs är en gammal med just “brajjan” som vi kallade honom. “Cut´s like a knife” från mitten av -80-talet tror jag.Tror den kom i början av -80 egentligen men jag “hittade” den inte förrän kanske -85 eller så? Även U2 var stora favoriter och jag äslade Sunday Bloody Sunday.
90-talet för mig är lite sådär “inget nytt” för min del tror jag. alltås inte för att inget nytt kom utan för att jag mest fortsatte lyssna på sådant jag redan “hittat” under 80-talet. Minns dock Cranberries från 90-talet samt självklart Nirvana och REM. Var dock ingen jättefan av Nirvana även om jag heacbangat alldeles för många ggr till just “Smells like teen spirit”. Just loosing my religion är även den en av mina favoriter fortfarande. Även om jag inte blev supersåld på REM så gillar jag deras hits mycket men just Losing my religion är verkligen ensuperfavorit!!! Den lyssnade jag mycket på under en väldigt omvälvande period i livet också vilket gör mig lite extra nostalgisk när jag hör den.
Jo NU kom jag på att jag faktiskt “upptäckte” en av mina senare superfavvisar på 90-talet. En svensk artist (jag lyssnade och lyssnar mycket på just svenskt) nämligen Toni Holgerson! ojojoj jag lyssnade nästan sönder hans andra skiva “Louise och Kärleken”….🙂
Han drack ju nästan ihjäl sig senare i slutet av 90-talet men kom tillbaka innan jag flyttade från Sverige med en ny skiva. och då var jag och M och såg honom i Stockholm när hans spelade på söder. Så härligt! Med Irma som han ju spelat mycket med under sin tidigare karriär. ja, Irma gillade jag förresten också. Och Idde. Haha det FANNS ändå en del musik jag hittade unde r90-talet inser jag nu. Förreten så lyssnade jag en del å¨Eldkvarn också under böran av 90-talet. och på Tonis första konsert (kanske typ -90 eller 91?) kom Plura in och sjöng ett par låtar ihop med honom på scen och DET minns jag att jag tyckte var så bra! Var på en annan konsert på Skansen med bl a Toni samt Lisa Ekdahl samt Mikael Wiehe och Björn Afszelius. Den var också kanon!
Sedan hittade jag ju Bo Kaspers också under 90-talet ja.
Och Kent såklart. tycker fortfarande att dras skiva “Verkligen” är en av de bästa!!!! Lite lagom “raspig” och inte lika finputsad som de senare blev.
ja och så var man ju varje sommar, nästan, på en Lundell-konsert på Skansen. Hörde liksom sommaren till.
När jag började universitete lärde jag känna en tjej som älskde LeMarc så även en del av hans låtar har en mycket speciell plats i mitt hjärta och jag blir väldigt nostalgisk över t ex “Evelina”. Köpte dock has “sjutton sånger” där han spelar alla sina gamla hits igen MEN akutiskt och väldigt vskalat och där är ånga av låtarna faktiskt ännu bättre. MEn nu ahr vi haft den som nattningsskiva till E så länge att jag nästan inte orkar lyssna på den längre tyvärr… haha!
Och Eva Dahlgren började jag lyssna på under just 90-talet…
Äsch! Nu ska jag sluta för jag kommer ju bara på mer o mer artister jag hittade unde rjust 90-talet. MEN som du närker är det mesta svenskt.
Hm, inte så grungigt kasnke…
M brukar alltid skämta med mig och kalla all musi jag gillar (utom Depeche då…) för “rödvinsmusik!!! haha!🙂
Under 00-talet blev det mycket Winnerbäck för min del. också en “rödvinspoet” hahahaaa!
Näe nu slutar jag annars blir det bara föööör mycket tjat om gamla svenska artister. Numera gubbar allihop…😉
Kul nlägg!
Och sist men inte minst så kan jag också säg att jag aldrig kunnat gå bra i högklackat. jo kasnke under studenfesternas tid för då var det minsann högklackat för jämnan under några veckor, men sedan NÄE! Mina fötter vill helst kunna hoppa, springa och skutta fram! Utan att få ont eller bli ömma.🙂
KRAM!

3 02 2010
Saltistjejen

Men himmel! Nu ser jag vilken låååång kommentar det blev!! ber o ursäkt för detta!
Men jag skrev på kommentaren av och till under en hel kväll och insåg inte hur mycket jag egentligen skrivit hahahahaha!😀

4 02 2010
petchie

Saltis, ha ha, TACK FÖR EN JÄTTEHÄRLIG KOMMENTAR!! Bara kul att mitt inlägg fick dig att minnas så mycket, vilket fick mig i min tur att minnas ännu mer! Jag lyssnade inte jättemycket på svensk musik på 90-talet, men Idde och IRMA gillade jag! På tal om Irma, har du hennes skiva med sången Stureplan? Jag ÄLSKAR den men kan inte för mitt liv hitta den på iTunes eller någonannanstans. Jag hade den som MP3 på min gamla dator som blev stulen i Bryssel för länge sedan och har saknat just den sången så mycket😦
På tal om svenskt, Staffan Hellstrands Lilla fågel blå tyckte jag var såå bra! Eldkvarn lyssnade jag inte på, men Kärlekens tunga är en av de bästa kärlekslåtarna någonsin! Peter LeMarc lyssnade jag inte heller på, men däremot lite Mauro Scocco, även om han tenderade att bli lite gnällig… Sång till de ensamma är dock så fin. Överlag lyssnade jag på enstaka låtar av svenska artister men förutom En blekt blondins hjärta av Eva Dahlgren som är ett jättebra album och som jag älskar att lyssna på fortfarande, så köpte jag inte många svenska skivor.
FÖrresten, min bror och flickvän var och såg Depeche Mode förra veckan i Malmö!! Den konserten hade jag gärna sett!
Bo Kaspers upptäckte jag också sent! I början blandade jag ihop Bob Hund och Bo Kaspers!! Bob Hund har jag förresten aldrig förstått mig på…
Kram och tack ännu en gång, det var jättekul att läsa din långa kommentar!
PS Glömde säga Cuts like a knife är ju fortfarande jättebra!! När jag var Bryan Adams fan runt 1992 köpte jag alla hans skivor… Inte några skivor jag lyssnar på nuförtiden, men just vissa av låtarna från Cuts like a knife tycker jag fortfarande håller.

4 02 2010
Mary T

That’s so funny – I had the opposite experience in the 90s, all my friends loved Kylie Minogue and Take That and I was a closet Nirvana fan, I loved them! Only my family knew my dark secret🙂 I was also a big Pearl Jam fan – they’re playing in Ireland in June and guess who has tickets?! Moi! I’d better go root out my Doc Martens and my torn jeans🙂

4 02 2010
petchie

Mary T, that really is extremely funny, ha ha!!😀 Isn’t it funny to remember to which extremes you would go to fit in and be like everybody else when you were a teenager😉
You know, I was supposed to have seen Pearl Jam in Werchter in 2000 but they cancelled the concert due to the horrible accident at the Roskilde festival the day before (i think it was 9 people who were crushed to death).
That’s great that you will get to see them, I haven’t followed their music in years. I just realised that I haven’t been to many concerts at all since I met O – he’s not that interested😦 I have to make sure that I join S when she goes to concerts in Brussels. We actually saw Morcheeba and Belle & Sebastian in 2005 at L’ancienne Belgique! I remember her telling me about her first date with Y at one of the concerts, she was so excited!!!

14 02 2010
Marianne

KUL med en genomgång av ens tonårsmusik! Men jag måste nog säga att jag fortfarande gillar Pearl Jam och Nirvana och lite sånt … Fast min tonårsmusik är heeelt annorlunda. Då var det Blomkraft, Zappa, Doors, Led Zeppelin … Lyssnade nyligen på en Nationalteatern-låt, och konstaterade att de spelade himla bra musik, även om texten kanske var lite utdaterad.

På 90-talet hängde jag nog med lite, men i dag fattar jag ingenting av den nya musiken. Gillar inte rap och hip-hop, gillar inte de söta små flickorna som glider runt på tonerna i evigheter. Den enda nya artist jag har fastnat för är nog Miss Li (eller hur hon stavar).

Nu måste jag skumma igenom resten av vad du har skrivit, för jag måste börja med middagen!

KRAMAR!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




%d bloggers like this: