Första förlossningen

24 07 2013

Jag tror inte att jag någonsin skrev ner min första förlossningsberättelse och eftersom den andra förlossningen närmar sig med stormsteg, eller nja, tiden går inte fort nog för min smak – jag hade gärna varit i vecka 37 nu istället för precis vecka 35 (34+0)… Men eftersom jag läser preggopreggo-bloggen, skriven av två gravida tjejer i Sverige och de efterlyste förlossningsberättelser så skrev jag ihop ett “litet” inlägg som inte fick plats som kommentar på deras blogg, man får visst bara skriva 4096 tecken:

Här kommer min förlossningsberättelse:
Jag var ju sjukskriven sedan ca vecka 24 pga kort livmoderhals, precis som den här gången (bf 3/9) och tog det extremt lugnt hela sommaren men den 9 september 2011 (vecka 36) började jag slappna av lite, flytta lite flyttkartonger och “boa”… På kvällen blödde jag ytterst lite och på morgonen därpå “knäppte” det till och vattnet gick i sängen när vi låg och sov (jag hade varit uppe 2 timmar tidigare och tagit den sista progesteron-tabletten!). Det kändes som om det forsade men det gjorde det nog inte, bara två små blöta fläckar på madrassen. Jag väckte O som direkt var redo för action och frågade vad jag ville att han skulle göra. Jag svarade att det visste jag inte men jag ville iaf tvätta håret😀 Han gjorde frukostgröt som vi åt i godan ro och sedan körde vi till sjukhuset. Då hade jag regelbundna värkar och det var ganska obekvämt i bilen och när vi kom fram insåg jag att vattnet fortsatt att rinna så jag (och sätet) var alldeles blöt (trots stor binda).

Det var väldigt lugnt på förlossningsavdelningen (vi bor ju i Bryssel och inte i Sverige där det alltid verkar vara kris i förlossningsvården…) och vi fick nästan 100%-ig uppmärksamhet av samma barnmorska under hela värkarbetet. Min gyn (man går hos en gyn, inte barnmorska under graviditeten och det är han / hon som förlöser en) råkade vara bortrest den helgen så vi fick klara oss utan henne. Först fick jag frågan om jag ville ha en epidural och jag svarade “jag vet inte” (ha ha, snacka om totalt oförberedd, inget förlossningsbrev här inte och det har jag fortfarande inte, litar på att sjukvården och jag kommer fram till vad som är bäst för just den här förlossningen). BM menade att jag var så pass öppen att om jag ville uppleva att föda “naturligt” så var det min chans nu, så jag sa ok… Jag satt mest på en pilatesboll under värkarbetet, och vi hade vissa planer på att bada men när badkaret var fullt med vatten var jag så långt gången att BM sa att jag skulle föda i vattnet om jag hoppade i. Det var jag lite tveksam till (varför?) så jag skippade badet, däremot ville jag gärna ha den där epiduralen DÅ men nix, då var det för sent😉

När krystvärkarna kom försökte BM och min man få upp mig i sängen men det gick absolut inte att ligga på rygg för mig så jag fick förslaget att stå på knäna, luta mig på en liten pilatesboll och sitta på en större i sängen. Varje gång en krystvärk kom, tog BM bort den stora bollen. Det kändes som jag krystade i minst en timme (ingen aning om det var så men det var läääänge iaf) och jag var så himla törstig. Jag blev bara baddad i pannan med en ljummen tvättlapp och jag blev riktigt irriterad på min man för att jag inte fick någon svalka (det var en varm septemberdag)! Jag har efteråt fått veta att de ofta INTE ger en mat eller dryck i Belgien för om uti fall att man måste sövas för snitt. Jag ska minsann ha med mig vatten nästa gång! Och så glad att jag åt gröt innan vi åkte hemifrån för jag fick inte mat förrän vid 19/20-tiden på kvällen (V föddes kl 14.05)!!

På slutet trodde jag att jag skulle gå av på mitten och nej, folk säger att man glömmer smärtan men det har jag INTE gjort och det oroar mig (det blir ev epidural den här gången OM det blir tid till det) och varje gång BM sa till mig att “bara en krystning till” kände jag mig så lurad för han kom ju inte UT! Vid ett tillfälle trodde jag att jag TÄNKTE att “nä, nu skiter jag i det här, nu vill jag inte vara med” – men O har berättat att jag faktiskt sa det rakt ut! Men ut kom vår fina lille son (4,5 timme efter att vattnet hade gått), och själva känslan när han “slank ut” var obeskrivligt… otäck! Det var liksom som ja, han slank ut, så där slemmigt så det kändes som det lät “slurp”. Ingen jag har pratat med om det här har förstått vad jag menar men så upplevde jag det!? Jag blev sydd med 3-4 stygn medan O och jag tittade på det lilla underverket (som såg ut som en alien och det kommer jag ihåg att jag sa högt!) i min famn, det var så overkligt! Sedan väntade vi på moderkakan som aldrig kom ut så jag kördes iväg till en operationssal där jag fick en ryggmärgsbedövning så att jag inte kände någonting från midjan och neråt och de drog ut den manuellt. När de skulle sätta bedövningen var jag tvungen att sitta upp och då sa det bara plask och en hel pöl med blod rann ut på golvet framför mig – “det är ingen fara” sa de till mig… Jag fick en rejäl eftervärk precis när de satte bedövningen så jag tror att jag bet eller iaf dreglade rejält på den manliga sjuksköterskan som höll i mig! Efteråt fick jag ligga på ett allmänt uppvak tills jag kunde känna mina ben igen vilket tog ca 2h. Jag bara låg där och var superduperHUNGRIG, TÖRSTIG och LEDSEN för jag visste varken var min son eller O var😦 Som tur var letade O upp mig och kom för att prata med mig en stund innan han gick upp till vår son igen som hamnat på neonatalavdelningen pga andningssvårigheter. Till slut fick jag också träffa honom och det var alldeles underbart!

V hade CPAP / andningspump i en vecka och sedan stannade vi kvar en vecka till innan vi åkte hem. Jag vägrade nämligen att åka hem utan honom så jag fick stanna kvar på en speciell neo-avdelning där föräldrar kan vara med sina barn efter att jag blev utskriven från BB. Man stannar generellt 5 dagar på BB i Belgien, iaf med första barnet.

Överhuvudtaget var förlossningen lite av en “out-of-body experience” för mig men ändå ganska positiv. O och jag har pratat om att vi egentligen inte hade några förväntningar – jag menar, HUR kan man förvänta sig något som man aldrig varit med om förut och som man faktiskt inte kan kontrollera? Nu inför andra förlossningen hoppas vi bara att det går lika bra som med första… Personligen tror jag att förlossningsbrev är lite för att invagga kvinnor i någon falsk trygghet att de ska kunna kontrollera förlossningen. Jag har hört och läst om så många kvinnor som blev besvikna för att det inte blev som de hade tänkt sig. Min personliga åsikt är att så länge barnet kommer ut friskt och välskapt så kan man väl inte bli besviken? Är det inte nämligen huvudsaken??


Actions

Information

8 responses

25 07 2013
Syster i söder

Intressant att läsa, även om det alltid är lite skrämmande när man aldrig själv varit med om det. Håller tummar att både din och min går vägen.🙂

7 08 2013
petchie

Syster i Söder, jag är faktiskt mer nervös NU än inför förra förlossningen trots att den ju faktiskt gick ganska bra. Jag kan ju inte klaga på 4,5 timme i jämförelse med de flesta förstföderskor som kämpar i ett dygn eller mer! Det värsta var egentligen efteråt – att jag inte kunde vara med V de första timmarna pga den där dumma ryggmärgsbedövningen (din moster kan nog förklara skillnaden bättre men det var ju inte en vanlig epidural för då kan man ju känna sina ben vilket jag inte kunde) som behövdes för att få ut moderkakan. Och att V hamnade på neo, det var också himla jobbigt eftersom amningen inte kom igång ordentligt etc.
Det är precis som det var bättre att inte veta än att veta😕 Men det ska nog gå bra, både för dig och för mig! Lycka till!

26 07 2013
Brysselkakan

Tror inte du och jag pratat om detta när vi setts! Kul att läsa och kul att du ser så positivt på att göra om det snart (men inte för snart). Alla mina tre förlossningar har varit snabba, från första värk till att de kom ut låg på 4 timmar, 6 timmar och den siste på 1 timme och 20 minuter! Där hann jag bara vara på BB i 20 minuter!
Och att planera går ju inte! Varje förlossning är unik och det blir som det blir!

7 08 2013
petchie

Brysselkakan, det gjorde vi kanske inte!? När vi sågs efter förlossningen var nog allt fokus på V och inte på vad som hände innan han kom ut😀
Ojoj, en timme och 20 min – då gäller det att ha nära till sjukhuset! Det har vi ju som tur är, men händer det på kvällen / natten måste vi ju först lämna V hos våra vänner…
Nej, jag tror inte på att planera alltför mycket, det går ju inte att kontrollera! Jag har sagt att jag nog vill ha en epidural den här gången OM det finns tid för det, men vi får se.

29 07 2013
annagranstrom

Tack för att i delar med dig!! Snart igen, wow…

Alltså jag minns inte smärtan, men jag sa oxå rakt ut att nej, det här går faktiskt inte! just innan han exploderade ut. Smärtan efter däremot glömmer jag aldrig. Livmoderinfektionen. Fruktansvärd. Både den och amningen var värre än att föda för mig. Förlossningen tog ändå 25h från regelbundna värkar…

7 08 2013
petchie

Anna, scary scary… Jag försöker att inte tänka alltför mycket på det, för det blir ju som det blir… Men det är ganska många fjärilar i magen (och en baby som viftar med en hand nere i min ljumske – hon ligger visst med ena handen framför ansiktet, eller iaf gjorde hon det i måndags!) just nu!
Usch, livmoderinfektion, propp i benet och amningsstrul hoppar jag mer än gärna! Jag sa faktiskt det efteråt att jag hellre födde barn flera gånger om än kämpade med amningen igen! Och då hade jag ändå aldrig mjölkstockning, såriga bröstvårtor etc utan bara jobbigt för att V ville amma dygnet runt för att jag inte hade tillräckligt med mjölk och ofta var så hungrig att han inte ens fick tag i bröstet. Stackaren!! Den här gången kommer jag få hjälp direkt av en amningsexpert (brittisk barnmorska) som jag har lärt känna. Hon ska lägga upp en strategi åt mig och komma regelbundet på hembesök för vägning så får vi se om det funkar bättre.

30 07 2013
mirijam geyerhofer

Spännande att läsa om hur det blev för någon annan som hade/har samma problem som jag. Jag trodde också att vattnet skulle gå så fort jag slutade med progesteronet men tji fick jag, har inte tagit dom på… tre veckor blir det nu tror jag.

Angående förlossningsbrev så tror jag att det är jättebra att ha skrivit ett ihop med sin partner, så att båda är överrens om hur man vill ha sin förlossning – i den mån det går att bestämma det. Jag vill till exempel absolut inte ha sterila kvaddlar och jag vill vara mycket upprätt, att jag och Tobbe har pratat ihop oss om såna grejer och han kan föra min talan om jag blir för väck, det är viktigt för oss. Sen får man ju gå ini det med öppet sinne och ta det för vad det blir, har man verkligen detaljplanerat med hur man ska bada, vilken musik man ska lyssna på osv så lär man ju bli besviken. Lite mer om hur jag tänker där fins att läsa här: http://mirijam.blogspot.se/2013/02/jasa-kenneth-ska-ut-ocksa-attans.html

Lycka till när det nu blir dags för er del, jag hoppas att ni får behålla bäbisen i magen så länge som möjligt den här gången!

7 08 2013
petchie

Mirijam, kul att du hittade hit för att läsa min förlossningsberättelse! Jag håller just på att trappa ner med progesteronet. Doktorn sa att jag kunde antingen “go cold turkey” eller trappa ner under några dagar så jag valde det sista alternativet. Jag förstår att det känns snopet att det fortfarande inte har blivit någon baby hos er trots kort livmodertapp och allt snack om risk för förtidig födsel! Hoppas att baby Kenneth kommer snart!
Jag tycker också att sterila kvaddlar låter urläskigt och skulle aldrig vilja testa det! I Belgien har man dock inte så många alternativ till epidural – lustgas finns inte, TENS-apparater måste man hyra utanför sjukhuset och ta med sig själv. Jag såg en infobroschyr på sjukhuset att en barnmorska erbjuder hypnos men då skulle man gå några ggr innan förlossningen för att förbereda sig…
När det gäller position så hade jag nog aldrig fått för mig FÖRE förlossningen att jag skulle föda på alla fyra men det var det som funkade för mig när barnmorskan föreslog det. Hon påstod att det är så många engelska kvinnor föder barn!? Ryggläge kändes helt fel men det hade jag inte kunnat veta före (även om jag nu har läst att det är lite som att föda i uppförsbacke). Så, för min del hade ett förlossningsbrev inte alls sett ut som min förlossning gjorde..
Lycka till själv!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




%d bloggers like this: