As an ex-pat you have many homes in different countries – from the past, present and future… And then there’s the home [country] which will always be home, you might never live there permanently again but you will (hopefully) always return to visit. It is where your parents, siblings, friends and memories live. I usually call it my “home home”, while my “home” is where I currently live. My past homes are all the places where I have lived before; they all have a special place in my heart and I need to visit them every now and then for old times’ sake and for that special nostalgia (and usually also because I still have friends there).
View from Rue de la Loi on the European Parliament (big glass building in the background) in Brussels
This summer I visited three different homes – past (Brussels), and probably future (Zaragoza) and my “home home” (Sweden), but now I have returned to my present home (Puerto Rico) and it feels very good to be back with O and our vie quotidienne as the French would say (daily life). This is where I have my relationship, my things, my habits and life… – at the moment.
I didn’t write about the trip to Brussels yet, but it was a visit to a past home that actually is even more special than any of the other past homes I have, because of two reasons: 1) I lived there for 5,5 years* and 2) because I met O there…
My breakfast at Pulp, Schuman – great caffè latte, apple muffin and a long to-do list… I did read the paper as well, La Libération with the news of Ingrid Betancourt having been freed in Colombia…
I arrived to Brussels one day before O, and when we finally met up on my 2nd day in Belgium, we both had the same feeling… of bittersweet nostalgia! O first said it, but I had already been thinking it: Maybe we should move back… Well, I think that maybe it wouldn’t be such a good idea after all, I think that deep inside we both know that Brussels is a finished chapter for us – it was great while it lasted but we need to settle down somewhere else. Somewhere more permanent, where life is more permanent and where we can feel more part of everyday life – a place such as Spain (or Sweden). Family is important for both of us and it would be easier and more practical to live in one of our two countries, closer to one of our families and to be able to focus holidays on the other family / country. Maybe it might have been different if we came from only one country and lived abroad, or at least came from two countries that you could visit in one go – such as Spain & Portugal, or Sweden & Denmark / Norway… The more countries you involve in the relationship, the more time of your precious holidays is spent travelling (read stressing) around and not relaxing!
My world in Brussels – the European headquarters, Berlaymont (I didn’t work in this particular building) seen from the round-about Schuman… Bitter-sweet memories!
Coming back to Europe after ~ 9 months living west of the Atlantic made me realise that I am so European and that Europe is home! I could actually live anywhere in Europe and probably be happy (I am not saying that I am not happy in Puerto Rico, quite the contrary but I am thinking in a long-term perspective). Especially as the distances are so short that I could go to Sweden, Spain or Belgium (or any other country for that matter) for just a weekend.
The classical meeting-point at Schuman – the flower stand!
One evening in Brussels was spent in the company of two couples – a Greek-French and a Greek-Belgian, we were speaking French and English in a wonderful mix, drinking Italian wine and talking about where we want to live (and the Swedish & Belgian royal families but that’s another story!). I was asked why I don’t want to move back to Sweden and I was trying to explain it without sounding like I don’t like my home country (I love Sweden and always will).
Meeting friends in Brussels – French, Spanish and Swedish feet (O was the silly photographer)…
My reasoning went something like this: I am afraid that if I move back to Sweden, I would get bored… And that is not some kind of snobbish way of saying that I would get bored of Sweden or the Swedes as such. It is rather that I feel that I need that extra mental challenge of living in another culture, using my language skills, and learning every day something new about myself and the place where I live as well as about where I come from. Does it make sense? The guys seemed just a little puzzled while my French friend S totally agreed with me. Maybe it is a feminine notion? It seems that it is very often the men that want to move back to their home country? Or maybe it is just the ex-pat drug that you get addicted to, the longer you stay abroad???
Having coffee in Galerie de la Reine – a typical Bruxellois coffee-tray
I also know that O really wants to move back to Spain to be closer to his family and I am very supportive as our deal is that if we move to Spain, we will spend the summer holidays in Sweden. A perfect solution for everybody, including my parents who would love to come to Spain in the spring and autumn**! Well, come back to me in 10 years and I might be completely fed up with the mental challenges of living in Spain and having the family-in-law too close to home 😉
And speaking of family, O’s mother, sister and niece are arriving on Sunday for 10 days with us! 😀 I am really happy that they finally decided to come and visit us, for both O’s sake and mine. Hopefully this intense course in Spanish will be great for me and I hope to get to know them better under more relaxed forms (I have already met them several times but it is always a little rushed when we come to Spain).
Yummy crêpes for lunch in Maison des Crêpes, Rue du Midi, Brussels
*) I have only lived in one other place for longer and that was Veberöd where I grew up…
**) The winter in Zaragoza is not much warmer than the south of Sweden, however the colder season is much shorter!
Petchie's adventures 
A girl thing? Hmm I don’t know… but I must be addicted to the same drug as you 😉
Jamen sådær har jag det också med Sverige och att flytta tillbaka! Vi pratade ju om det också, du och jag, men tror inte jag kunde riktigt sætta ord på det då. Men nu har fu gjort det åt mig. Det ær som du skriver inte alls något “høgfærdigt” i att inte vilja bo hemhemma (som jag ju också kallar det). Jag kan ibland tycka att det skulle varit skønt om jag sjælv hade velat & kænt att jag kunnat bo hemma. Jag ælskar ju verkligen det dær att ha en stooor familj, att kænna sina vænners kusiner och farbrøder osv och visst kan det vara skønt att bara per automatik førstå hur saker och ting fungerar. Men samtidigt så kan jag bara inte se mig sjølv leva så. Jag måste ha den dær extra “utmaningen” i livet och fascineras verkligen dagligen av detta att kunna læra sig något nytt om min omgivning & mig sjølv och att allt blir lite “extra svårt” typ. Æven om det sjælvklart också ær tufft många gånger att leva utomlands. Hur som helst tror jag att jag alltid har varit sådan och min mamma sa till mig førsta gången jag (som ganska ung) drog ut i værlden ensam, att det hade hon alltid vetat; att jag aldrig skulle komma att stanna i Sverige! (Och då væxte jag ændå upp i trakter dær det mest exotiska någon kunde gøra var att åka en vecka till Sælen eller hør och hæpnad till Lanzarote… *hihi* ). Men som du skriver; vem vet vad man tycker om 10 år…?! 😉
Jätteintressant inlägg! Ville bara säga det. 🙂 Ska skynda iväg så jag hinner inte kommentera så mycket (det finns mycket att kommentera!) men återkommer.
I got so lonesome for Brussels when I was reading your post and looking at your pictures… At the same time I would never move back as I also feel it’s a closed chapter, its just nostalgia I guess 😦
Vilket superbra inlägg Petra!!! Jag förstår att det är ännu mer annorlunda för dig än för mig. Du som levt i så många olika länder och varit från Sverige så många fler år än jag har. Jag är lite rädd för den dag vi ev flyttar tillbaks till Sverige. jag INSER ju att det kommer bli jättejobbigt och en stor omställning att komma tillbaka. Att man förändrats oerhört mycket enbart genom att leva ett vardagsliv där man itne tar allt för givet. Jag har själv “växt” mycket tror jag sedan vi flyttade hit. Och världen har krympt. Jag känner mig mycket mer som en “världsmedborgare” än vad jag gjorde innan och jag tror att jag kommer tycka att Sverige känns otroligt “litet”. Samtidigt så kan jag inte tänka mig att aldrig komma tillbaks till Sverige heller. Jag menar att bo o leva där. Jag saknar vardagskontakt med familj och vänner där. Och jag känner mig till stor del vädligt väldigt svensk vilket gör att jag kan sakna den svenska kulturen och mentaliteten mycket.
Ja usch detta är en svår fråga och baksidan med att en gång lämnat Sverige för ett liv som man trivs med i ett 8eller flera) andra länder är ju just detta emd relationer o kontakter med de i Sverige. Som ju Anne skrev om så bra i sitt tidigare inlägg.
Många kramar!
ja du.. I will tell you in a couple of months.. om jag blir “bored” eller inte. men även jag e livrädd att hamna i “svensson” livet här hemma…än sa länge känns flytten helt rätt.. men än s alänge har iv ju ocksa semester.. sa vi far väl se hur det känns sen… hua.. kommer nog sakna schweiz oerhört när hösten och vintern kommer. stor kraaaaaaam
Sara, welcome to the blog and yes, the expat drug is very contagious and addictive! 😉 Maybe it is not a feminine thing at all, it is just that in my group of friends it seems to be the girls that don’t necessarily need to move “home”…
Lullun, jag kommer ihåg att vi pratade om det på Tivoli, jag drog ju upp den morbida frågan om var man ska begravas.. Men det var skönt att höra att jag inte är helt ensam med de här tankarna, precis som när jag diskuterade det i Bryssel och fransyskan S höll med mig. Det kan ju så lätt missförstås och låta som någon slags snobbighet, och det är det ju absolut inte. Jag håller med om att bland önskar även jag att jag hade kunnat “nöja” mig med Sverige, det hade ju gjort livet så mycket lättare! Och jag saknar ju också närheten till familj och vänner hemma, det är ju som sagt en av orsakerna till varför jag vill bo i Europa – då är man sååå mycket närmare “hemhemma”!
Vi får väl återkomma till ämnet om tio år och se vad vi tycker då (och var vi befinner oss!!??)…
Nina, ingen fara på taket, det är bara kul om du tycker att jag har skrivit ett tänkvärt inlägg men det skulle vara kul att höra vad du tycker! Jag vet inte hur “frivilligt” du har begett dig till andra sidan jordklotet… Det är ju ibland stor skillnad på folks attityder beroende på om man har lämnat Sverige pga kärleken, jobbet eller bara därför att man ville utomlands!?
Mary T, I know, Brussels has a very special place in our hearts, hasn’t it?! We should try to coordinate our Brussels visits in the future so that we can meet up there once a year! Wouldn’t that be fun?
Saltis, jag förstår att det är väldigt individuellt det här med att bo utomlands. Som jag skrev till Nina ovan, det beror ju också på varför man har flyttat utomlands och med vem man lever – du har ju M som är svensk med dig och därför blir det ju säkert mer naturligt att ni någongång kommer att flytta hem igen. Det är ju som jag skrev viktigt för de flesta att vara nära familj och vänner, och om man då båda kommer från samma land så är ju beslutet enklare…
Visst är det annorlunda för mig som har bott utomlands i så många omgångar men framförallt tror jag att skillnaden mellan mig och många av USA-bloggerskorna är att jag har bott i Europa innan jag flyttade till denna sidan Atlanten – därför är det antagligen mer naturligt för mig att känna att Europa är “hemma” nästan lika mycket som Sverige. Att bo någonstans i Europa är ju iaf inte geografiskt så mycket längre bort än om jag skulle bosätta mig i Sthlm! Från Bryssel tar det mindre än 1½ timme med flyg till Kph, från Sthlm ca 1 timme till Sturup…
Lotta, jag är väldigt nyfiken på hur det kommer att kännas för er om några månader när ni har landat ordentligt i Sverige – efter sommaren och all ledighet 😉 Om jag någonsin skulle flytta tillbaka hem så skulle det ju definitivt blir SKåne, och inte Sthlm… Jag är nyfiken på att höra om eventuella kulturkrockar på ditt nya jobb jämfört med din schweiziska arbetsplats..
Stor kram tjejer!
Nu har jag itne alls levt pa sa manga olika platser som dig men jag kanner anda igen mig valdigt val i det du skriver. Jag har ocksa en viss radsla att jag skulle bli lite uttrakad om jag flyttade hem. Aven om det knappast kan kallas ett aventyr att bo i Bristol sa ar det anda nagot utover det vanliga och jag ‘ser’ saker omkring mig som jag inte tror att jag skulle reflektera over om jag bodde i Sverige. Pa nagot satt kanner jag att vi just nu kan ta det ‘gottaste’ fran Sverige men samtidigt fa det baste ifran England pa samma gang. Ibland kan jag kanna ett sug efter att prova pa ett nytt stalle i nagra ar men ibland ar jag ratt nojd med att halla mig inom europa.
Ni verkar ha haft det toppen i Bryssel!! Av nagon anlednign kanns det som om det var valdigt lange sedan du bodde och bloggade darifran …
ha en finfin helg!
Kram
Visst är det svårt! Ibland nästan förtärs jag av hemlängtan till Sverige, men mestadels känner jag att jag kanske inte vill bo där igen förrän jag blir riktigt gammal. Att det skulle bli tråkigt i långa loppet just för att det inte finns några utmaningar. Men vem vet, efter många år i utlandet kanske det är en större utmaning än man tror. I går kväll var vi hemma hos ett svenskt par som just är i tagen att flytta hem igen. Flyttfirman kommer i morgon. Hon tycker det känns nästan hemskt, för allt är så välordnat och ordentligt och tråkigt.
När man bor på längre avstånd från Sverige, så som andra sidan Atlanten, eller som jag i en helt annan kultursfär, känns det verkligen som att komma hem bara man sätter foten på västeuropeisk mark. Man vet vad som gäller till största delen när man kommunicerar med folk, man delar ungefär samma värderingar, och man kan åka till Sverige över helgen.
Jag vet ärligt talat inte själv hur jag skulle klara av “svärfamiljen” på så nära håll som samma stad, även om de är jättegulliga. Det blir nog aldrig aktuellt för oss, för jag kan nog faktiskt inte tänka mig att bo i Borås.
Ja, det finns mycket tankar runt det här ämnet! Bra inlägg!
Jag gillar din term “home home”. Jag kände samma under mina år utomlands.
Jag kände även likadant vad gäller att det är en större utmaning eller vad man nu ska kalla det, att bo utomlands. Som jag har berättat förut tog det mig nästan 1½ år att vänja mig vid Sverige igen. Jag var uttråkad på något sätt och ville till ett nytt ställe, nästa grej. Men samtidigt kände jag litegrann att jag “rymde ifrån” riktiga livet genom att flytta hela tiden, att jag liksom inte växte upp och blev ordentligt vuxen om jag inte “settled” någonstans och provade vuxenliv. Det är kanske lite så som du känner fast att du ville sätta bo i Spanien snarare än Sverige.
Vad vill du jobba med senare? Finns det jobb inom ditt område i Zaragoza? Jag oroar mig hela tiden för att ha luckor i CV:t om man inte har ett jobb, pluggar eller någon annan sysselsättning under en period.
Tänkte bara tillägga att jag tror att jag har kunnat nära mitt intresse för utmaning och det globala genom att ha ett mycket internationellt jobb, först på konsultbyrån där jag jobbade med EU-projekt och annat, och nu på Brittiska ambassaden i Stockholm. Dessutom har det blivit en hel del resande, framför allt för att hälsa på vänner som man fått under åren utomlands, samt besök av dessa i Sverige.
Jag skulle gärna vilja flytta utomlands igen dock, gärna snart, och bo utomlands några år. Men sedan känner jag verkligen att jag vill få barn i Sverige för vi har det så bra i Sverige som småbarnsföräldrar. Sedan vill jag gärna flytta utomlands med barnen några år men då inte under deras första år för jag vill ta del av den svenska föräldraledigheten och den svenska förskolan! 🙂
Millan, jag tror inte att man behöver ha bott på så många ställen för att känna så som vi gör… Och som sagt så tror jag att det är skillnad på om man är tillsammans med en person från ett annat land, än om man är ett svenskt par som bor utomlands – vilket ju är fallet med många av de svenska bloggerskorna.
Jag tycker också att det känns som det var evigheter sedan jag bodde i Bryssel, även om det kändes väldigt nära nu när vi var där förra månaden.
Marianne, det känns skönt att läsa att det är fler än jag som har samma tankar om eventuell flytt tillbaka till Sverige. Det kan ju missförstås totalt och låta så väldigt mycket “jag känner mig förmer än ni som är kvar i Sverige” och så är det ju inte!! Samtidigt förstår jag om man vill flytta hem, för att vara nära familj och vänner – det kan ju jag också känna SAMTIDIGT som jag inser att jag inte med automatik skulle få alla vänner samlade på ett ställe eftersom jag nu har både svenska och utländska vänner utspridda över hela jordklotet (mest i Europa dock)… Kanske är det ett av skälen till att jag inte är så sugen på att flytta tillbaka till S? Av mina 3 bästa vänner från hemstaden så bor en i Oslo, en i Kph och den tredje snart i södra Frankrike!
Vi får väl se hur det går med svärfamiljen, först ska jag överleva “svär-kvinnornas” besök här i PR i 10 dagar 😉
Tack för inläggskomplimangen! 😀
Anna, ha ha, precis så känns det ibland – att man “flyr” från verkligheten; när kompisarna hemma i Sverige köper hus / bostadsrätt, bil och skaffar barn… Men, det kan man ju även göra utomlands 😉 och det är ju därför vi vill flytta till Spanien nu, just för att “settle down”, skaffa en egen bostad och ett “riktigt liv” (vad det nu egentligen innebär!?)..
Vad det gäller mitt professionella liv så känns det väldigt öppet just nu – jag skulle kunna tänka mig ändra inriktning om det skulle behövas… Vi får se men mina spanska vänner är övertygade om att jag kommer att kunna hitta ett jobb med mina språkkunskaper – spanjorerna är ju inga hejare på det där med främmande språk om man säger så 😉 Jag är ju lite nervös angående luckan i mitt CV men jag kan ju peka på att jag har studerat spanska iaf!
Ditt jobb verkar väldigt intressant och helt plötsligt slår det mig att du kanske jobbar med en kompis kompis – en skånska som heter Karin och är gift med en engelsman, har en liten son som är ca 2 år gammal? Tror att hon jobbar på brittiska ambassaden…?
Jag kan bli så avundsjuk när jag hör hur bra svenska kompisar har med föräldraledighet etc och det känns väldigt sorgligt att så bra förspänt kommer vi aldrig ha om vi får barn… 😦 Men, vi kan ju inte flytta till Sverige bara för föräldrapenningen!!
Nämen, vad kul! Jag känner definitivt Karin! Hon har en till liten nu, en tjej på 2-3 månader. Karin jobbar dock (när hon inte är föräldraledig) på handelsavdelningen (typ som svenska Exportrådet) medan jag jobbar på politiska avdelningen. Jag kan hälsa till henne om du vill! Vad heter din kompis?
Nä, man kan inte flytta till Sverige bara för det men för mig är det mycket mer än det. Det är ju inte för inte att Unicef listat Sverige som bästa land för just barn och mammor flera år i rad. Men sedan handlar det ju om så mycket mer än det. Jag kan t ex tycka att det finns intressantare jobbmöjligheter i andra länder och att bo mitt i Europa gör att man är mycket närmare andra länder (vilket en globetrotter som jag gillar). Nu när Peter och jag har rest ihop de senaste två åren och ätit mycket mer på restaurang hemma i Sverige än vad jag brukade göra tidigare, har jag märkt att vi har himla bra mat i Stockholm (och priserna är helt okej också), men t ex annat nöjesutbud (teater, eller t ex en rolig minigolfbana) är bättre i andra länder. Sedan är Stockholm så himla tråkigt eftersom alla klär sig likadant (snyggt men tråkigt homogent) men efter ett tag vänjer man sig vid det också! 🙂
Åh Petra, vilket fantastiskt bra inlägg. Så klokt du skriver. Det här är saker jag funderat mycket på den sista tiden så det känns ännu bättre och mer rätt läsa dina tankar just nu. Du sätter ord på det på ett väldigt bra sätt.
Jag tycker det är oerhört skönt att höra andras tankar om sånt här, för det är väldigt svårt prata med folk home home om detta, i alla fall för mig, då de flesta jag känner inte har gjort en sån här grej och inte kan identifiera sig med det och därför kan man lätt uppfattas som dryg, snobbig, högfärdig osv.
För mig betyder därför bloggkontakterna mycket, människor som kan förstå vad jag menar och känner. Som känner likadant. Därför är det så skönt läsa ett inlägg som ditt.
Det kanske är annorlunda för dig? Du har varit ute i Europa flera år och liksom fått vänner som gjort samma sak, som kan förstå vad du känner. Mina vänner kommer ju från hemma-hemmalivet och även om många varit ute i världen så inte på samma sätt och inte i den här åldern.
Just närheten till familj och vänner är det jag ser som det enda och största minuset, att ha det så långt borta. I övrigt, för allting annat, så är jag säker på att jag skulle kunna bo utomlands (i ett eller flera länder) för evigt för det är inga problem för mig att anpassa mig och stadga mig i ett nytt land (har jag märkt). Sen kan jag bara hålla med dig om att Europa är Europa, avstånden där helt annorlunda. Det är nåt som blir väldigt tydligt på andra sidan Atlanten.
Anna, roligt att vi har en gemensam bekant! Karins kompis, dvs även min kompis bor i Köpenhamn, hon vet vem det är och kanske även vem jag är 😉
Nej, naturligtvis flyttar man inte tillbaka till Sverige bara för föräldrapenningen, men det är ju ett helt annat beslut för dig och Peter som båda är svenskar. Det största skälet till att vi väljer Spanien och inte Sverige är ju att O helst vill vara nära sin familj och eftersom hans situation är lite annorlunda med äldre föräldrar som dessutom inte gillar att resa så mycket.. Min familj tycker ju att det ska bli jättekul att vi förhoppningsvis hamnar i Spanien – mina föräldrar försöker lära sig lite spanska inför den första träffen med Os familj (inte spikat när det blir än).
På tal om undersökningar så kom det ju fram i en undersökning för några veckor sedan att puertoricanerna är bland de lyckligaste i världen tillsammans med danskarna 😀
Ha ha, det där med att svenskar klär sig likadant är ju verkligen sant – väldigt kul att se varje gång man kommer hem!
Anne, vad glad jag blir att du tycker att jag har satt ord till dina känslor i det här ämnet och att du håller med! Jag kan också känna likadant, att med vissa vänner kanske man inte kan diskutera det här utan att låta överlägsen. Däremot har jag ju turen att många av mina vänner, både svenska och utländska, är i precis samma situation dvs att de bor / har bott utomlands och förstår precis hur jag känner. Att även min familj stöttar mig i mina val är guld värt, det förstår jag speciellt när jag läser andra bloggar och hör hur andra har det. Det är dock av ett väldigt naturligt skäl, mina föräldrar har ju också bott utomlands och hade ju gärna gjort det igen! Genom mig får de ju uppleva en massa trots att de nu bor i Sverige.
Jag tycker att det är så roligt att du och M trivs så bra i Oregon, speciellt som jag har läst på din blogg om era tankar innan ni flyttade. Det ÄR ett stort steg att flytta så långt från familjen och det är ju inte helt uppenbart att det ska funka!
Stor kram till er båda!
Jag kommer lite eftersläntrande här, men det är verkligen jätteintressant att läsa ditt inlägg och alla kommentarer.
Jag känner igen mig i så mycket, just det där att jag faktiskt saknar just vänner och familj (särskilt nu när alla gamla barndomskompisar får barn och äldre släktingar kanske inte finns så länge till) samtidigt som jag nog faktiskt inte vill bo i Sverige, inte nu i alla fall.
Det är många som har svårt att förstå det, som hela tiden frågar när jag “kommer hem” och som du säger kanske tycker att jag tror mig vara “bättre” än dem som inte “nöjer mig” med Sverige.
Men så är det ju inte, som många andra säger så är det just den där extra utmaningen som jag gillar med att bo utomlands, att allt faktiskt är annorlunda och man får kämpa mer, både med språket och vardagslivet. Man lär sig ju så mycket nytt och får nya perspektiv.
Jag har bott utomlands i ett par omgångar tidigare och det har alltid varit jättesvårt att komma hem, svårare än att flytta iväg. Visst går det, men man får ju räkna med en omvänd kulturchock när man kommer tillbaka igen. 😉
Nina, äntligen har jag tid att svara på alla kommentarer på diverse inlägg – sorry att det tagit så långt!
Kul att du också gillade mitt inlägg om “hem-hemma” – visst är det tråkigt ibland att vara så långt borta, både när det gäller äldre och yngre familjemedlemmar / vänner.
Jag tror att det var Anna som skrev att folk därhemma ofta inte är särskilt intresserade av att höra så mycket om ens liv, det räcker med ett “hur är det i PR?”. Det är ju jättesvårt att sammanfatta upplevelser i några få meningar..
Nuförtiden får jag faktiskt inte så ofta frågan om när jag ska flytta “hem” men det är väl “tack vare” O + att jag bott utomlands i så många år nu! Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att flytta tillbaka till Sverige nu och hur lång tid det skulle ta att vänja sig vid det! När jag flyttade hem förut efter mina utlandsvistelser så såg jag alltid till att jag hade många utländska vänner runt omkring mig – engagerade mig i de utländska studenterna på universitet med fadderverksamhet och aktiviteter. På det sättet fick jag fortfarande den där lilla extra kryddan av att använda mina språk, och få hjälpa andra att lära känna Sverige. Kul!
I love reading an article that will make men and women think.
Also, many thanks for permitting me to comment!
What’s up, alwys i useԀ to check blog posts һere іn tһе early hours inn thｅ morning, ɑs i like tߋ fіnd out morｅ and moｒｅ.
Relationship advice
A visit to a past home and the thoughts that it evoked… | Petchie's adventures
coaching secret
A visit to a past home and the thoughts that it evoked… | Petchie's adventures
http://www.helpdesk.ipt.pw
A visit to a past home and the thoughts that it evoked… | Petchie's adventures