Yesterday I read an article about a Swedish woman who used to be married to a Spaniard [in Spain], they had two kids and then their marriage broke down… In 2004 a court decided that the children would live with the Swedish woman but the father had the right to see them every second weekend and on the school holidays. Both remained custoders of the children. Two years ago the Swedish woman decided to move back to Sweden with the children. Of course the father didn’t agree with this move and has been fighting to get his children back to Spain. Now the Spanish courts have decided that the children should be in the custody of the father and they should be returned to Spain.
It is a terrible situation, especially as the 9-year old son wants to stay in Sweden with his mother, and the 14-year old daugther has not seen her mother since June as she is staying with her father.
I am just thinking – why did the mother think that she could just take the children and move to Sweden?? I mean, if they had joint custody of the children – it’s quite obvious that you can’t just move without telling their father… I am aware that I probably don’t know all the details from just reading the article, but it’s an interesting case since I have been thinking about these kind of situations lately – seeing that I myself have a Spanish boyfriend and hopefully we will have children one day… probably in Spain or maybe in a 3rd country (i.e not Sweden nor Spain).
A French colleague of mine in Brussels had a similar problem with her Greek ex-husband, they both lived in Belgium – and she was practically “stuck” there with the children despite having the full custody of the children. She doesn’t want anything more than to go back to France but it is impossible as her ex-husband has the right to see his children regularly. She told me and my colleague that we should be very careful about chosing the fathers to our children, especially if they were foreigners.
I am fully aware that if O and I have children, and if that happens in Spain, and if (fingers crossed that it doesn’t happen) we end up having a divorce – I will be stuck in Spain. It’s a price you just have to assume if you fall in love with a foreigner and decide to live abroad! I am not saying that I don’t understand that the woman wanted to move back home to Sweden, but you can’t be that naive to think that you can just take the children and go wherever you want. She says in the article that she didn’t understand that the Spanish court’s decision to give the custody to her ex-husband was valid in Sweden – but hey, we live in the EU now…
What do you think, all you bloggers with foreign husbands/partners? Have you given these kind of situations any thought? I guess it’s a little like signing a pre-nuptial agreement, it’s not something very romantic but it might become your reality one day especially as so many marriages end up in divorce nowadays.
Petchie's adventures 
Det finns väldigt många såna här “fall”. Tyvärr får man säga, det är väldigt ledsamt och som sagt vanligare än man kanske tror. Ibland kan jag undra hur vi människor egentligen beter oss, har man valt sätta barn till världen (med en utlänning eller en svensk, spelar ju ingen roll) så har man åtagit sitt ett ansvar och att sätta barnen främst.
I alla fall, jag känner även till flera fall där två svenskar, bosatta i Sverige fått barn, skilt sig och senare har mannen eller kvinnan träffat en utlänning och flyttat till hans land och tagit med sig barnen (vars svenska pappa alltså är kvar i Sverige) eller där en utlandsflytt blivit aktuell pga jobbet och barnen har tagits med och hindrat den andra från regelbudnet umgänge.
Sen har vi ju alla fall med svenskar som har barn ihop och lever i Sverige men ändå hindrar pappan/mamman träffa barnen och flyttar inom landet och försvårar så barnen knappt kan se sina föräldrar annat än på loven.
Det kan alltid gå snett, oavsett nationalitet på den man har barnen med.
Jag kanske låter naiv men jag kommer aldrig förstå hur två människor som älskat varann och skaffat barn kan bete sig som svin efteråt och ha barnen som en dragkamp mellan sig och förstöra för barnen (de är ju de största förlorarna). Det är nog, oavsett vem man skaffar barn med, ett så stort åtagande och ansvar att verkligen oavsett vad som händer i framtiden (oavsett hur bitter och sårad man kan bli) att alltid ha barnen främst.
När jag pluggade juridik läste jag specialkurs i barnens rätt och vårdnadstvister (såväl nationella som internationella). Jag tyckte det var mycket intressant och en massa “intressant” (men ack så tragiska) rättsfall man fick plöja igenom. Men jag skulle nog inte klara av att jobba med sådana frågor, det är för deprimerande och så ledsamt se barn fara illa.
Wow Petra, jag förstår verkligen att väldigt många par går igenom sådana här tragiska historier om man har barn tillsammans och kommer från olika länder. Det är ohyggligt sorgligt men jag gissar att det är svårt att undvika att dessa typer av situationer uppstår ifall man skiljer sig från en partner som kommer från ett annat land än man själv.
Jag är ju gift med en svensk och vi har inga barn så jag har aldrig funderat i de här banorna men jag kan tänka mig att man skulle göra det ifall man valde att bilda familj med någon av annan nationalitet. Samtidgt måste man ju leva också och förhoppningsvis inte “planera” för en skilsmässa. Däremot kan jag tänka mig att det är bra ifall man pratar med sin fru/man om hur man skulle göra om en sådan situation skulle uppkomma i framtiden. Åtminstone så har man på det viset tänkt igenom en sådan situation tillsammans när saker och ting faktiskt är bra och man inte har en massa negativa känslor till varandra. Det är ju inte säkert att det går att lösa på något bra vis ändå, men jag tror aldrig det skadar att ha pratat igenom detta med varandra innan situationen uppstår.
Jag tror också tyvärr att sådana situationer förmodligen är vanligare än vad man tror. Jag tror att de flesta som gifter sig med en utlänning är medvetna om att detta kan ske och att man hoppas och gör sitt bästa för att det inte ska ske. Men i slutändan vet man ju aldrig. Saker, situationer och personer ändras hela tiden. Visst kan man försöka tänka igenom en sådan situation tillsammans medans saker och ting är bra men kanske reagerar man helt annorlunda iallfall då saker och ting inte längre är så bra. Det måste också vara väldigt svårt att föralltid välja bort sitt hemland eller välja bort sina barn. Det är ju nästan ett omännskligt svårt val. Dessto svårare och mer problematiskt blir det också då avstånden ökar. Ett förhållande mellan en svensk och en australienare kan bli riktigt mardrömslikt om förhållandet krashar. Men också myndigheter, visum och uppehållstillstånd kan orsaka stora problem då förhållande krashar. Vid en skiljsmässa kanske man blir av med sitt uppehållstillstånd inom landet om man inte har medborgarskap eller varit gift så länge. Frågan är jättesvår eftersom man som sagt aldrig vet hur framtiden kommer att se ut. Man får hoppas på det bästa, göra sitt bästa och tänka igenom situationen noga.
Anne, du har rätt i att även om det handlar om två svenskar så kan det ju leda till situationer då folk antingen vill flytta till en annan del av Sverige, eller flytta utomlands.
Det som var intressant med artikeln var att den var vinklad till att o, hemska Spanien som kräver att kvinnan ska skicka tillbaka sonen dit – jag tycker att det inte låter mer än rätt eftersom hon verkar ha tagit barn och bara stuckit till Sverige. Sedan ska man absolut sätta barnets önskan i första rummet, men jag kan inte förstå hur hon kunde bli förvånad över att situationen har blivit som den har blivit.
Jag håller också med dig om att har man en gång älskat varandra och skaffat barn tillsammans så ska man väl ändå kunna diskutera tillsammans och göra vad som är bäst för barnen, men det är nog ganska naivt – många par som skiljer sig tåler väl inte ens att se varandra efteråt.
Det är iaf väldigt tragiskt att läsa om och man ska komma ihåg att det inte alltid är extrema “Inte utan min dotter”-situationer…
Saltistjejen, visst är det tragiskt att sådana här situationer uppkommer, och att de är relativt vanliga. Som du skriver så kan man ju inte planera för en eventuell skiljsmässa men visst är det bra att ha i bakhuvudet att man inte bara ska ta för givet att man har all rätt till sina barn och att man kan ta dem vart man vill, utan den andres tillåtelse.
Desiree, du har rätt i att folk och situationer förändras över tiden och bara för att man har varit djupt förälskade och lyckliga betyder ju inte att det kommer att funka i all evighet. Men, jag hoppas iaf att O och jag först och främst inte hamnar i en sådan situation och om vi skulle göra det, att vi är så pass vuxna och realistiska för att kunna ta hänsyn till både eventuella barn och till varandra.
Trots att jag lever mitt stilla Svensson-liv här i Sthlm, med en svensk lintott till både man och barn känner jag för att skriva några rader.
Jag tror att det är väldigt lätt att bli fördömande när man hör om såna här situationer, jag känner i alla fall att jag blir det. Tyvärr tror jag att vi människor ofta fungerar så att när vi känner oss kränkta, blir rädda för att förlora det vi håller kärt (våra barn) etc så handlar vi på sätt som i efterhand visar sig vara väldigt orationellt och egoistiskt. Jag tror vi alla löper risk att vakna upp i en likartad situation som kvinnan i artikeln. Men om man reflekterar över hur man skulle vilja handla och vilka värderingar som man vill ska styra ens handlingar så tror jag man minskar den risken avsevärt och att man istället handlar på ett sätt som man slipper ångra i efterhand. Det kan kanske också vara bra att diskutera vad en skilsmässa skulle innebära för eventuella barn med sin partner. Det är dock säkert lätare sagt än gjort. Nu ska jag gå och steka pannkakor ..igen!:-)
Erika, precis så kände jag – min första reaktion var väldigt fördömande men jag inser ju så klart att man inte kan förutspå hur man själv skulle reagera i en liknande situation. Jag låter ju väldigt fördömande i mitt inlägg men jag tyckte att det var synd att artikeln var vinklad på så sätt att det verkade som bara kvinnan och barnen var offer.
Nu känner vi ju inte bakgrunden till skilsmässan, men manne är väl lika mycket ett offer – det är en sak att man inte längre bor med sina barn, men att barnen försvinner med den andra föräldern till ett annat land måste ju vara en hemsk upplevelse. Det är lätt att sådana här situationer blir beskrivna som “Inte utan min dotter”, men alla män är inte våldsbenägna iranier som kidnappar sina barn (om jag nu kommer ihåg boken rätt)…
Men men, jag ska kanske komma ihåg att artikeln kommer från en kvällstidning som så klart inte säljer ex på att vara objektiv (och jag tycker synd om den lille pojken som vill bo kvar hos sin mamma).
Mums med pannkakor – synd att jag inte är där och kan hjälpa till att äta upp dem som förra veckan!
Fy vad svårt, det är verkligen som du skriver inget som man vill gå omkring och fundera på! Med tre barn med min amerikanske man och dessutom boende i USA så skulle jag nog inte ha så stora chanser att kunna ta med mig barnen till Sverige om det skulle bli en skilsmässa. Fast jag tycker inte att det är alldeles orimligt. Så klart att man inte bara kan dra iväg med barnen hur som helst, utan att komma överens om hur man ska ha det. Men båda måste ju kompromissa och om vi skulle skilja oss så vet jag inte om jag skulle vilja bo kvar i USA för all framtid. Då kanske maken också skulle få röra på sig så småningom, alltså flytta efter oss, eller acceptera att han inte får träffa barnen lika ofta. Fy vad sorgligt, nu slutar jag tänka på det!
Usch, usch, usch…det här är SVÅRT tycker jag. Svårt att veta hur man själv skulle göra vid eventuell skilsmässa.
Jag har alltid sagt att jag skulle flytta hem, eller det har jag sagt vid (GUD förbjude, gode gud) dödsfall. OM vi skulle skiljas skulle det ju inte vara speciellt schysst av mig att ta mitt pick och pack och flytta till Sverige med Karolina. Inte schysst för ngn, inte för K och inte för P…Svårt, svårt, svårt…
Men visst är det ngt man måste ta ställning till när man gifter sig med en man från ett annat land.
Personligen har jag svårt att se mig själv boende i USA om det skulle ta slut med maken…jättesvårt.
Nej, Petra, det här tål att funderas på…
Visst är sådana här frågor svåra och komplicerade och troligen blir ingen riktigt nöjd hur man än gör. Det är ju säkert otroligt uppslitande för alla inblandade parter vid en “vanlig” skilsmässa. Är det då två olika länder inblandade blir det ju ännu svårare. Bra inlägg.
Eftersom jag varit dålig på att läsa bloggar och kommentera på ett tag vill jag bara säga GRATTIS till ditt visum. Vad skönt att allt gick bra.
Ing, visst är det svårt att ens tänka sig in i en sådan situation. O och jag har ju inte barn än och vi vet ju inte ens var vi kommer att bo när vi eventuellt får barn – och därför gör det ju det hela väldigt abstrakt att tänka på. MEN, efter att min franska kollega om hennes situation där två “utlänningar” blev fast i ett tredje land efter skilsmässa med barn så började jag fundera på hur det skulle vara. Usch, jag tänker inte heller tänka på det mer nu, den dagen den sorgen…
Annika, jag kan tänka mig att många “ex-pats” efter en skilsmässa kanske känner att de helst vill flytta “hem” även om man kanske inte har funderat på det innan. Men, samtidigt så måste man ju ta hänsyn både till ex-partners och till barnen som ju helst ska få träffa båda föräldrarna. Det är ett svårt ämne.
Anne-Marie, tack för berömmet och tack för visum-gratulationen! Jag hade funderat på ämnet ett tag och när jag såg att Aftonbladet tog upp ett sådant fall så tänkte jag att det är ju verkligen intressant för oss utlandssvenskar, egentligen oavsett om man har barn eller inte. När ett förhållande tar slut av en eller annan orsak, ska man flytta hem då? Och då kommer vi ju till samma diskussion som innan: var är hemma!?
Ah Petra det har har jag tank pa och analyserat sa mycket att det nastan ar laskigt att lasa om det pa din blogg. Jag hade alltid trott att vi skulle flytta till sverige innan vi skaffade barn, men sedan gick tiden och plotsligen kandes det inte langre lika sjalvklart. Nar jag sa blev gravid och var hormonstinn, arg och sur i borjan sa undrade jag mer an en gang vad jag gett mig in pa. Jag tyckte att jag och Ben brakade hela tiden och jag fick full panik nar jag tankte pa att jag kanske skulle sluta som ensamstaende mamma i England. Nu var ju det hela lite overdrivet. Sa illa var det aldrig stallt, men med massor av extra hormoner i kroppen kandes det sa da.
Hur som helst sa har jag bland annat en svensk tjejkompis har som i stort sett ar ‘fast’ i england. Hon har skilt sig och eftersom hon har en 5 arig son med sin engelske exman sa kan hon inte bara flytta hem till Sverige igen. Men hon vill sa garna. Hon kanner sig jatte ensam i england. I och med skillsmassan forsvann makens familj (saledes den enda familj hon hade har) och aven en hel del av hennes sociala liv och hon kanner sig jatte ensam har och langtar hem i stort sett hela tiden. Men hon kanner anda att for pojkens skull (och pappans) kan hon inte flytta. Det skulle inte vara ratt for henne att forsaka pappa/sonen forhallandet bara for att hon langtar hem.
Det ar en sa otroligt svar och ledsam situation och jag ar saker pa att jag skulle ha valdigt svart att bo kvar har om jag och Ben separerade men samtidigt ar det ju sa att man maste satta barnen framst och jag skulle inte kunna slita Nils ifran Ben.
Boyfriend, huh?
I know there are a lot of crazy and messy relationships at the moment, and it is very wise not to rush into things inconsiderately, but if you think about divorcing and child custody even before you have your first child, then there will be another million reasons not to do it! Children are not supposed to ruin your life:) But the real question I guess is do you want to live in Spain and have children there? If so, just go for it!
Anyway, it was good to speak to you last night, I wish you all the best for the trip and the settling down in PR, I will miss you!!!!
px
Gift med en amerikan och har ett barn… Enligt Haagkonventionen (som finsn till för att skydda barn) är det ganska tighta regler som gäller… Man kan ju faktist inte bara flytta ifrån ett land med ett barn så där, det räknas som bortrövande! Jag hade ett översättningsprojekt för några år sedan som var hemskt… En östeuropeisk familj med två barn flyttade till SVerige och senare till USA. Mannen var fruktansvärd och slog både barnen och frun, till slut tog hon mod till sig och flydde till Sverige. Barnen var livrädda för pappan. Hon lever nu under jorden i Sverige, och pappa leter efter barnen för han tycker att de ska vara med honom. Tyvärr hade han lagen på sin sida, så de har inget val en att fortsätta leva under jorden tills barnen är över 16, då gäller inte samma lag längre… Läs mer om Haagkonventionen här: http://www.regeringen.se/sb/d/2555/a/13835
Millan, vad intressant att du också funderat på det här ämnet – och jag kan förstå att det var jobbigt när du var gravid och ni bråkade… det är väl mycket hormoner som spökar och jag kan tänka mig att man kanske längtar “hem till Sverige” i sådana situationer.
Det är ju jättetragiskt när folk blir fast i ett annat land när förhållandena tar slut, men vad kan man göra? Jag känner också till flera sådana fall men man måste väl ta hänsyn till barnens rätt till båda föräldrarna. Och föräldrarnas rätt till att få träffa sina barn…
Pia, I am not getting cold feet about O and our relationship and any possible future children, it’s just that I guess it’s an issue that you can’t ignore. Like I wrote, it’s a little like signing a pre-nuptial agreement; not very romantic and not something you want to think about when being in love and getting married but you never know if that love disappears… Hopefully it won’t happen to O and I, and I don’t mind moving to Spain and having children there!
I’ll miss you too!!
SweFlo, jodå visst känner jag till Haagkonventionen och att man inte bara kan ta sina barn och åka hem till sitt land när man skiljer sig. Men, jag antar att det är många som inte tänker på den eventualiteten när man skaffar barn med en utländsk person i utlandet.
Jag tror att man ofta tänker på just tragiska situationer som ditt exempel eller “Inte utan min dotter”, där det är verkligen synd om mödrarna som försöker skydda sina barn från en våldsam pappa. Men, det kan ju också vara helt vanliga Svensson-familjer där mamman ELLER pappan bara tar för givet att man kan flytta hem med barnen.
Usch, det är verkligen ett svårt och tragiskt ämne. Hoppas att det går bra för familjen som du nämnde.
Väldigt bra inlägg Petra! Jag är ju gift med en svensk, så lite lättare i detta avseende för oss. Men jag har en bekant här som är svensk och han var gift med en amerikanska och de har 3 barn. Hon ville skiljas och tog med sig barnen till östkusten. Han har ju sitt jobb här så kunde ju inte bara ta sitt pick och pack och dra efter. Han fick dessutom betala väldigt stort underhåll så han har haft det ekonomiskt svårt också. Nu bor mamman med barnen här igen, vilket ju är bra. Men det har varit väldigt svårt för honom. Med sina tre barn här i USA så kan han ju inte dra till Sverige! Ja, nu har han en ny flickvän så livet börjar se ljusare ut…
i wish i could read swedish!
i hadn’t thought about the divorce with children thing but i have thought about the where will we live, where will we work, where will we spend christmas, where will we raise children, which nationalities will we have things…
it’s tough but so much more interesting than your own countrymen!
and an answer to your question – i work in the field of counter trafficking, i guess within the larger field of international development. and yourself?
Monica, det känns som det är extra skrämmande att skiljas i USA, det verkar vara så stora summor involverade (ja, skrämmande för den parten som måste betala)! Stackars er vän som både skulle betala en massa pengar OCH inte få se sina barn regelbundet, vilken tur att ex-frun flyttade tillbaka till området och att han hittar en ny flickvän.
Lu, of course it’s not an issue you might think of at first when you are in love and starting a new relationship. The only reason I started thinking about it was because a friend of mine is in such a situation and because my ex-colleague told me her story about being stuck in Belgium..
There are nicer and more interesting things to think about when with a foreigner 🙂 and I try concentrating on those!
Your job sounds really interesting, I don’t have any field experience but I used to work for the European Commission’s external aid office (EuropeAid). However, I resigned last month from my contract that would finish anyway in June 2008… and I will now join my boyfriend in Puerto Rico (TOMORROW!) and try to find either a job or a volunteering position. We’ll see what I can find but I am interested in the development/human rights sector…
It sounds like you have some great experience, but if ever there are any questions that I could answer about East African field experience, fire them my way, either by blog or email.
[…] till att hon fortfarande bor kvar i PR sedan skilsmässan – kommer ni ihåg mitt inlägg om att skaffa barn med en utlänning..?). Hon har även bott i Brasilien så med andra ord (hennes ord) har hon bott ”överallt i […]
Väldigt intressant att läsa alla kommentarer! Det finns sâ mânga olika fall och ingen är den andra lik… Men jag kan ändâ inte hâlla med t.ex. Erika om att vem som helst kan vakna upp i en sâdan situation. Är man förälder har man ett ansvar och fâr helt enkelt tänka pâ vad som kan hända. Man har ett ansvar att försöka underlätta umgänget med den andra föräldern (om det inte är misshandel med i bilden) och det har hon ju inte gjort. Att sonen inte vill bo i Spanien är ju trots allt mammans “fel”.
Anna, jag håller med dig att man har ett ansvar att underlätta umgänget med den andra parten och visst är det mammans ansvar att sonen inte vill bo i Spanien. Jag tycker att, så länge det inte finns misshandel med i bilden som du skriver, så får man nog inse att man får stanna i landet så länge barnen är omyndiga – Jag tycker att det är väldigt naivt att tro att man bara kan ta sina barn och sticka “hem”… Tänk om det hade varit tvärtom – vilket ju händer också, att utländska män får barn med svenska kvinnor i Sverige och sedan “kidnappar” dem – vilket ramaskri det blir då!! Varför skulle det vara annorlunda när det är mammorna som tar med barnen hem till Sverige??
[…] of the year (30th April 2008), Semana Santa – Easter celebrations in Spain (19th March 2008 ) and The risks of having kids with a foreigner (13th November […]
Ja, nu var jag ju “lite” sen här, men bara ett halvår eller så. 😉
Såg länken i ditt 1-års-inlägg och kände bara att det är ett ämne som jag funderat så mycket på. Eller funderat och funderat. Svaret har nämligen för mig varit helt klart från början. Går vi ifrån varandra så stannar jag här som vi haft vårt gemensamma hem (ja, med mindre vi snackar om någon typ av kriminell handling som grund till vår separation). Vi har haft seriösa bråk och varit “nära” (allt är ju relativt, men…) att gå ifrån varandra några gånger och trots att jag då kännt att jag verkligen velat packa våra (sonens & mina) saker och bara sticka så har jag också känt att det inte är något jag kommer att göra. Aldrig. Den dagen Holger, alltså pappan, flyttar till en annan stad (som alltså kräver flyg för att nå), ja då blir så klart situationen en annan. Men även då hoppas jag att vi ska kunna se på situationen på ett vuxet sätt och finna bästa lösningen. Sedan är jag tyvär också helt säker på att livet här skulle bli ganska så rejält jobbigt som ensamstående, men så är det bara.
Såg en dansk talkshow där morföräldrarna berättade om sitt barn och barnbarn som “fastnat” i Australien på detta sätt. De tyckte också det var helt förfärligt av både danska & australiensiska staten samt av pappan och dennes familj, att de alla tyckte de skulle stanna i Australien – för tänk på dottern och barnbarnet som skulle klara sig utan morföräldrarna…!?! Jag satt och nästan hoppade i soffan. Visst är det hemskt för dottern, utan tvekan, men hon borde helt enkelt ha tänkt längre. Programledaren och showens expert var dock enig med mig.
divorce gifts for men
The risk of having kids with a foreigner